Jönköpings regementes deltagande i kriget mot Napoleon 1813-14.
Karta över regementets rörelser i norra Europa.
Källor: Krigsexpeditionens registratur 1813-14, -Jönköpings regementes handlingar i Krigsarkivet. --Mankell, Uppgifter rörande svenska krigsmaktens styrka. --Tingsten, Krigsrörelsema vid nedre Elbe under 1813 års krig (i Meddelanden från Krigsarkivet, 1887). -Hultin, En gammal knekts minnen.
Napoleons ofärd under 1812 års ryska fälttag gaf hans
många fiender nytt mod, och en fruktansvärd koalition. till hvilken kronprinsen
Karl Johan tidigt lagt grund, bildade sig mot den store kejsaren. Koalitionen
utgjordes först af Ryssland, England och Sverge, hvartill sedermera slöto sig
Preussen och andra makter. Karl Johan hade förbundit sig att med en här af
30.000 Svenskar operera mot Napoleon, och under loppet af Mars, April och Maj
1813 öfverfördes de svenska trupperna till norra Tyskland. Bland dessa var äfven
Jönköpings regemente.
Vid tidpunkten för regementets öfverförande till Tyskland
utgjordes dess befäls- och motsvarande civilpersonal af regementschefen öfverste
Gustaf Bergenstråhle, öfverstlöjtnant Kristoffcr Svante von Hartmansdorff,
majorerna Johan Fredrik Boy, Johan Fredrik de Maré, Karl Adolf Gegerfelt och
Karl Ludvig de Maré, regementsqvartermästaren kapten Per Henrik Lilliecreutz,
regementspastor Samuel Gumælius, 1:ste bataljonspredikanten fältprosten Johan
Karlsson, auditör Nils Beckström, regementsläkare Jakob Edgren, bataljonsläkarne
Georg Bergholtz och Johan Dahlstedt, regementsskrifvare Anders Wettermark,
kaptenerna Otto Magnus Drake, Kasper Vilhelm Ridderståhle, Johan Adolf Barck,
Karl Gustaf Wallgren, Vilhelm Magnus Planting Gyllenbåga, Johan Jakob Ulfsax,
Bengt Gustaf Ennes, Karl Jakob Wollin, Johan Henrik Planting Gyllenbåga, Leonard
Julius Rosenqvist, Karl Gustaf von Heland, Gustaf von Wærnstedt och Karl Johan
Fleetwood, löjtnanterna Axel Fredrik Stjernspetz, Johan Daniel Blidberg, Henrik
Gustaf von Delvig, Karl Gustaf Reutersvärd, Karl Erik Berencreutz, David
Liljenberg, Karl Peter Lokrantz, Simon Rundberg, Gustaf Samuel Franck, Karl
Gustaf Fahnehjelm och Gustaf Adam Boije, fänrikarna Adolf Fredrik Stålhammar,
Karl Stjernspetz, Karl Magnus Hultin, David Sabelfelt. Karl Kristoffer von
Schmiterlöw, Klas Adam von Boisman, Karl Johan de Maré, Karl von Nackreij,
Henrik Svante von Schmiterlöw, Karl Johan Westrin., Karl Sparre, Johan Karl von
Löwenadler och Karl Gustaf Wettermark.
Den 20 Mars 1813 utfärdades uppbrottsorder för Jönköpings
regemente, som den 13 April samlades vid Vrigstads gästgifvaregård. Härifrån
bröt det upp den 16 April och färdades med marche forcee till Karlskrona, dit
det anlände den 18. Formeradt på tre bataljoner, hade det nu 31 stabspersoner,
12 kaptener, 21 subalternofficerare, 60 underofficerare, 60 spel, 949 korpraler
ocll soldater, 187 man extra roteringsmanskap och 336 man förstärkningsmanskap.
Det embarkerade den 19: 1:sta och 2:dra bataljonerna på linieskeppet Gustaf den
store och 3:dje bataljonen med jägarne på linieskeppet Äran. Den 23 April
landsteg regementet vid Perd på Rügen samt inqvarterades i Gartz, Puthus och
Bergen. I början af Maj öfverfördes det till Stralsund, hvarest det förrättade
garnisonstjenst och fortifikationsarbeten till den 20, då det afmarscherade till
Rostock. Här mottog regementets chef, öfverste G. Bergenstråhle, den 23 befälet
öfver armens 5:te brigad, till hvilken Jönköpings regemente hörde och hvilken
brigad utgjorde en del af 3:dje fördelningen, kommenderad af generallöjtnant J.
A. Sandels. Öfverstlöjtnant K. S. von Hartmansdorff mottog nu befälet öfver
Jönköpings regemente, hvars 1:sta bataljon efter honom fördes af major K. A. von
Gegerfelt; 2:dra bataljonen fördes af major J. F. de Maré och 3:dje bataljonen
af major J. F. Boy, längre fram efterträdd af kapten O. M. Drake. Mot slutet af
månaden marscherade regementet till Wismar, i hvars omgifningar det förlades.
Just som de sista svenska truppafdelningarna öfverkommit
till Pommern, och de egentliga krigsrörelserna kunnat taga sin början, inlopp
underrättelse om det mellan Napoleon å ena sidan samt Rysslands och Preussens
monarker å den andra i Pläswitz den 4 Juni afslutade stilleståndet, hvarigenom
fiendtlighetema skulle upphöra under några veckors tid. Stilleståndet blef sedan
förlängdt till den 16 Augusti. Att detta egenmäktiga tillvägagångssätt från
kejsar Alexander I:s och konung Fredrik Willlelm III:s sida skulle försätta Karl
Johan i en ganska brydsam belägenhet, säger sig sjelft. Han befarade, att
stilleståndet skulle efterföljas af en separatfred, hvari Sverges fördelar komme
att åsidosättas.
Emellertid sammanträffade Karl Johan under vapenhvilan med
kejsar Alexander och konung Fredrik Wilhelm och uppgjorde med dem en gemensam
anfallsplan mot Napoleon. Enligt denna plan skulle sedan äfven Österrike
tillträdt förbundet, hvilket kort därpå skedde samtliga stridskrafterna fördelas
i tre armeer: den böhmiska, den schlesiska och nordarmen, af hvilka den
sistnämnda, bestående af svenska, preussiska och ryska trupper, ställdes under
Karl Johans befäl. Nu började en oafbruten kedja af krigsrörelser, i det de
förbundna sökte omringa Napoleon i Sachsen och denne åter sökte spränga den
ring, som slöt sig omkring honom.
Under sommarens lopp hade befälet öfver svenska armen
blifvit förändradt sålunda, att l:sta fördelningen skulle anföras af
generalmajor Posse, 2:dra af generallöjtnant Sandels och den 3:dje af
generallöjtnant E. von Vegesack. General Adlercreutz blef stabschef för hela den
förenade nordarmen. I början af Augusti 1813 fick större delen af svenska armen
anträda marschen mot Berlin. Den 3:dje fördelningen däremot, som kallades den
svensk-mecklenburgska, kom att utgöra en del af den armekår, med hvilken ryske
generalen Wallmoden skulle iakttaga marskalk Davouts trupper.
Mot slutet af Augusti drog Vegesack sig till Rostock, där
Jönköpings regemente skulle bevaka den s. k. Steinthor. Den 28 Augusti utryckte
fördelningen under Vegesacks befäl och marscherade mot general Lallemand, som
med en fiendtlig styrka stod vid byn Retschow, ett par mil vester om Rostock.
Här uppstod en häftig strid, hvaruti Svenskarne behöllo öfverhanden. Under
träffningen utgjorde 2:dra jönköpingsbataljonen kanonbetäckning åt major
Elfving, som med ett batteri af Vendes artilleriregemente bragte fransmännens
artilleri till tystnad. Jönköpings regementes förlust vid detta tillfälle
utgjordes blott af 1 man skjuten. Med beröm omnämner Vegesack i sin rapport till
kronprinsen befälhafvaren för 5:te brigadens jägarbataljon, kaptenen vid
Jönköpings regemente Barck. Efter stridens slut förlades regementet till bivuak
vid Alt- och Neu-Bukow, hvarifrån det den 4 September förflyttades till lägret
vid staden Grewesmühlen, där hufvudstyrkan af Vegesacks trupper befann sig.
På kronprinsens befallning sattes Jönköpings regemente den
1 Oktober på två bataljoner á fyra kompanier hvardera, med en befälsstyrka af 1
kapten, 3 subalternofficerare och 6 underofficerare på hvarje kompani. 1:sta
eller Lifbataljonen kommenderades af major J. F. de Maré, 2:dra eller
Öfverstlöjtnantens bataljon af major K. A. von Gegerfelt. Till Sverge återvände
3 kaptener, 1 subalternofficer, 1 regementsadjutant, 1 underläkare, 4
underofficerare och 8 underofficerskorpraler. Här hemma saknades nämligen befäl
för att öfva den beväring, som skulle förstärka den s. k. reservarmen.
Den 2 Oktober bröt Jönköpings regemente upp från lägret
vid Grewesmühlen och marscherade till bivuak framför den sydvest ut liggande
staden Rehna. Under senare hälften af Oktober rådde en nära nog fullständig
stiltje i krigsrörelserna vid nedre Elbe. På hufvudkrigsskådeplatsen i Sachsen
hade däremot ytterst vigtiga händelser inträffat. Napoleon hade den 16, 18 och
19 Oktober blifvit i grund slagen vid Leipzig och måste skynda sig undan de
förföljande fienderna för att med spillrorna af sin här kunna uppnå Frankrikes
gränser. Karl Johan hade sparat den svenska hären till det fälttåg, som nu
förestod mot Napoleons bundsförvandt Danmark. Medan en del af nordarmen följde
de förbundnas tåg mot Frankrike, vände sig Karl Johan med svenska hären samt
ryska och tyska hjelptrupper åt norr.
Sedan franska trupperna i Mecklenburg dragit sig vesterut,
bröt större delen af 5:te brigaden, hvaribland Jönköpings regemente, upp från
Rehna, och den 5 December sammanträffade svensk-mecklenburgska fördelningen vid
Lybeck med den af kronprinsen anförda armen. Lybeck hade en ansenlig besättning,
och Svenskarne beredde sig till stormning, men redan samma dag (den 5)
kapitulerade kommendanten, mot villkor af fritt aftåg. Kronprinsen lät sina
trupper på olika vägar bryta in i Holstein, som nästan utan svärdslag hastigt
eröfrades från de retirerande Danskarne. Redan den 5 December hade Jönköpings
regemente brutit upp från Lybeck och marscherat i nordvestlig riktning, då
underrättelse anlände, att en vapenhvila den 1 December blifvit afsluten med
Danskarne. Regementet förlades nu i qvarter i åtskilliga byar, men efter
vapenhvilans utgång, den 6 Januari 1814, beordrades det att deltaga i den
anbefallda inneslutningen af fästningen Rendsburg. Redan den 9 befallde dock
kronprinsen fiendtligheternas upphörande, och den 1 januari 1814 slöts freden i
Kiel, hvarigenom danske konungen Fredrik VI till Sverges konung afstod Norge och
såsom ersättning erhöll svenska Pommern, Norge skulle utgöra ett med Sverge
förenadt konungarike och öfvertaga sin andel af den danska riksskulden.
Efter freden i Kiel drog Karl Johan med sin här åter mot
söder för att bistå de förbundna makterna mot Napoleon. Jönköpings regemente,
som den 18 januari inryckt i Kiel till förrättande af garnisonstjenst, utryckte
därifrån den 26 och marscherade öfver Lybeck, Lüneburg, Uelzen, Celle, Hannover.
Bückeburg, Minden, Herford, Bielefeld, Wahrendorff, Münster, Dühlmen och
Düsseldorff (i hvars grannskap Rhenfloden passerades) till Aachen, dit
regementet anlände den 7 Mars. Dagen förut hade svenska armen blifvit ordnad på
fyra fördelningar: 3:dje fördelningen, nu kommenderad af generallöjtnant G.
Boije, utgjordes af två brigader; 5:te (till hvilken Jönköpings regemente hörde)
och 6:te. Den 24 Mars bröt regementet upp från Aachen och marscherade öfver
Verviers, Liege, Tirlemont och Louvain till Bruxelles, där det inträffade den 7
April. I Bruxelles förrättade Jönköpings regemente jämte andra trupper
garnisonstjenst, och genom sitt i allo mönstergilla förhållande tillvann sig
regementet invånarnes odelade aktning.
Karl Johan hade låtit sina trupper stanna i Belgien, ty
han ogillade de förbundna makternas anfall mot det egentliga Frankrike och
motsatte sig Bourbonernas återkallande. Han såg sig dock nödsakad att foga sig
efter omständigheterna och att godkänna hvad som skett, och sålunda blef Sverge
en af de sju makter, som undertecknade freden med Frankrike i Paris (den 30 Maj
1814).
Redan den 22 April hade svenska armen blifvit beordrad att återvända till Sverge för att betvinga Norrmännen, hvilka icke ville foga sig
efter Kielfredens bestämmelser. Den 28 April bröt Jönköpings regemente upp från
Bruxelles och marscherade öfver Louvain, Tirlemont, S:t Trond, Aachen, Krefeld,
Essen, Dortmund, Unna, Lippstadt, Bielefeld, Minden, Hannover, Celle, Uelzen,
Lüneburg, Boitzenburg, Mölln och Wismar till Rostock, dit regementet anlände den
5 juli. Natten till den 10 marscherade regementet till Warnemünde hvarest det
gick ombord på linieskeppet Uladislaus, fördt af major K. F, von Hauswolff. för
att afgå till Göteborg. Å sjukhusen i Tyskland qvarlemnades 3 officerare, 4
underofficerare och 266 man af regementet. Den 17 Juli på morgonen debarkerade
Jönköpings regemente vid Rya på Hisingen, hvarefter det fick intaga qvarter på
ön.