Jönköpings regementes deltagande i norska fälttåget 1814.
Källor: Krigsexpeditionens registratur 1814. -Jönköpings
regementes handlingar i Krigsarkivet. -Hultin. En gammal knekts minnen.
---Björlin, Kriget i Norge 1814.
Genom freden i Kiel hade Norrmännen blifvit lösta från sin
gamla förbindelse med Danmark. Underrättelsen om fredsslutet väckte i Norge den
djupaste harm. Man ansåg här att danske konungen visserligen kunde haft rätt att
lösa föreningen mellan Danmark och Norge, men att han däremot ej egt befogenhet
att utan Norrmännens eget hörande afträda deras land, likt ett vanligt landskap,
till ett främmande rike. Det fanns väl i Norge ett parti, som önskade förening
med Sverge, men det stora flertalet ville återställa Norges forna
själfständighet.
I den allmänt omtyckte ståthållaren, prins Kristian
Fredrik af Danmark, hade alla, som ifrade mot unionen med Sverge, en naturlig
medelpunkt. Sjelf var prinsen beredd att göra allt för att egga motståndsandan
mot Sverge och därigenom rädda Norge åt det oldenburgska huset. På Fredrik VI:s
öppna bref om Norges afträdande fäste han intet afseende, utan förklarade sig
för Norges regent och sammankallade riksförsamlingen i Eidsvold. Här utarbetades
förslag till ny statsförfattning; och detta förslag blef under namn af Norges
grundlovantaget den 17 Maj 1814. Samma dag valdes prins Kristian till Norges
konung.
Att Sverge skulle foga sig efter den norska
sjelfständighetsförklaringen och sålunda uppgifva sina genom segerrika vapen och
Pommerns afträdandc förvärfvade rättigheter, var gifvetvis ej att vänta. Kriget
stod sålunda för dörren, men för ett sådant var Norge ingalunda rustadt. Hären
var oöfvad och penningeväsendet i det bedröfligaste skick. Utifrån var ingen
hjelp att vänta, utan tvärt om manades Norge af stormakterna till eftergift. Det
oaktadt beslöto Norrmännen att vädja till vapnen och att våga en strid med den
välrustade svenska hären.
Under sådana förhållanden kunde det förestående krigets
utgång ej gerna vara tvifvelaktig. Fälttåget mot Norge blef också mycket kort.
Under hela kriget mot Danmark hade den s. k. reservarmen
under befäl af fältmarskalken, grefve H. H. von Essen legat vid norska gränsen.
För det mesta hade den endast varit ett slags stående gränsbevakning, till
hvilken vissa trupper i tur inkallats. Äfven efter fredsslutet i Kiel blef
reservarmen qvarstående i sina qvarter för att, såsom det hette, inom kort
öfvertaga de norska gränsfästningarna, ett öfvertagande, som emellertid lät
vänta på sig. I stället inträdde, som vi sett, ett allt spändare förhållande
mellan svenska regeringen och Norrmännen. För att gifva mera eftertryck åt sina
fordringar beslöt då den förstnämnda, att öka gränsarmens styrka, för hvilket
ändamål fanns att tillgå en del hemmavarande stamtrupp jämte all beväring af
1813 års klass, hörande till reservarmens regementen, och största delen af de
utevarande regementenas, då dessa senare endast tagit med sig 50 man beväring
hvartdera. Genom generalorder af den 24 April 1814 inkallades bland annat
krigsfolk hemmavarande stam och 1813 års beväringsklass vid Jönköpings regemente
för att aftåga till norska gränsen och där sammanslås med Vestgöta-Dals
regemente.
Genom kungl. brefvet af den 26 April 1814 bestämdes, att
samma års beväringsklass tills vidare skulle stanna i hemorten och länsvis
sammanslås till sjelfständiga bataljoner, som skulle inkallas till öfning på
mötesplatserna. Dessa vapenöfningar togo sin början den 10 juni. Meningen hade i
förstone varit, att det endast skulle räcka i tre veckor, men i slutet af juni
befallde kronprinsen, att beväringens möten (utom i de nordligaste länen) skulle
fortsättas tills vidare med 1/4 af styrkan (i gränslänen 2/3), så vida
landshöfdingarne kunde mot kontant ersättning besörja underhållet. Återstoden
fick hemförlofvas under en månad, på det vilkor, att den på första kallelse
genast åter inställde sig.
Hela den beväringsstyrka, som i Sverge förblef under
vapen, uppgick till omkring 5,600 man. Den uppfordrades att stöta till sina
regementen i krigsorten de första dagarna af .Juli, åtföljd af allt hemmavarande
befäl och stam samt beväring af 1813 års klass. Angående dessa kontingenters
fortskaffning skulle öfverenskommelse träffas mellan regementscheferna och
landshöfdingarne. Från alla län utom de vestra gränslänen skedde fortskaffningen
medelst marche forcee. Anländt till krigsorten, fördelades beväringsmanskapet af
båda årsklasserna på sina respektive regementen, hvarvid i allmänhet den
grundsatsen följdes, att hvarje bataljon erhöll manskap från de socknar i
hemorten, i hvilka bataljonens stam hade sina knektehåll. De olika kompanierna
inom fältarmen komma således att bestå af en blandning af alla de
manskapskategorier, hvaraf svenska hären denna tid bestod, eller af ordinarie
stam (värfvad eller indelt), extra roteringsmanskap, förstärkningsmanskap och
två årsklasser beväringsmanskap.
Till nämnda trupper anslöt sig sommaren 1814 större delen
af den armekår, som under kronprinsens öfverbefäl deltagit i kriget mot
Napoleon, hvilken armekår alltså redan förut var på fältfot. Några förändringar
vidtogos emellertid. Sålunda anbefalldes i början af juli, att densammas
infanteriregementen skulle införlifva med sig beväringsmanskap af båda
årsklasserna.
Den 17 juli utfärdades generalorder om den mot Norge
sammandragna armens allmänna indelning. Enligt nämnda order skulle armen
fortfarande vara indelad på två armekårer, af hvilka den 1:sta skulle utgöras af
de trupper, som hemkommit från Tyskland. Följande dag anlände kronprinsen till
Göteborg och öfvertog högsta befälet öfver armen. På samma gång förklarade han
sig erna föra omedelbart befäl öfver l:sta armekåren, medan 2:dra armekåren
fortfarande skulle stå under Essens befäl. Den 20 juli utgafs generalorder om
armens koncentrering vid gränsen, 1:sta armekåren skulle samlas till venster om
den 2:dra.
Som vi i det föregående nämnt, hade Jönköpings regemente
den 17 J uli intagit qvarter på Hisingen. Den 22 Juli bröt det upp härifrån och
marscherade genom Uddevalla till Skee vid norska gränsen, dit det anlände den
30. Mot slutet af juli hade fiendtligheterna tagit sin början. Ehuru något
kraftfullare motstånd från norska sidan icke var att förvänta, gingo Svenskarnes
anfallsrörelser endast långsamt framåt. Först den 2 Augusti öfverskredo deras
hufvudkrafter Tistedalselfven och Svinesund, sedan fästningen Fredrikssten
blifvit innesluten. Den 3 tog en af svenska flottan landsatt truppafdelning den
utanför Glommens mynning belägna Kragerön i besittning, och dagen därpå gaf sig
Fredriksstads fästning. som beherskade Glommen. Ihärdigt fäktande, drogo sig
Norrmännen på andra sidan elfven.
Hvad särskildt Jönköpings regemente beträffar, hade det
den 2 Augusti vid Svinesund gått öfver norska gränsen och blifvit förlagdt till
bivuak vid Kolläger. Det hörde fortfarande till 5:te brigaden, hvars chef
Bergenstråhle var. Den 3 förlades regementet till bivuak vid Hälle, den 5 vid
Kjölen, den 6 vid Batvet, den 7 vid Eidsberg och den 9 vid Lütke. Den 11 Augusti
kom en svensk styrka under generallöjtnant Vegesack anryckande mot Norrmännens
ställning vid Trygstad. Vid Svenskarnes annalkande lät öfverbefälhafvaren på
stället, öfverste Stabeli, större delen af sina trupper draga sig tillbaka,
under det han sjelf med återstoden sökte försvara ställningen. Efter en kort
strid nödgades han emellertid vika med en betydlig förlust. Af Jönköpings
regemente, som deltagit i striden, stupade 1 man. Regementet förlades därefter
till bivuak vid Momarken, den 12 Augusti till Eidsberg och den 17 till Askim,
där det sedan bivuakerade under en half månads tid.
Redan hade svenska trupper öfvergått Glommen och hotade
Kristiania, då underhandlingar öppnades, och de stridande förenade sig om
stilleståndsfördraget och konventionen i .Moss den 14 Augusti 1814. Härigenom
förband sig konung Kristian att sammankalla stortinget och i dess händer
nedlägga sin krona, hvaremot Sverges konung lofvade, att, i fall föreningen med
Sverge antoges, godkänna Norges grundlag i allt, som icke stred mot denna
förening. Därefter samlades stortinget och trädde i underhandling med de svenska
kommissarier, som anländt till Kristiania för att öfverenskomma om erforderliga
ändringar i Norges grundlag. Genom Svenskarnes tillmötesgående kom en uppgörelse
snart till stånd; stortinget beslöt Norges förening med Sverge och utkorade den
4 November 1814 Karl XIII till Norges konung.
Den 2 September bröt Jönköpings regemente upp från Askim
och marscherade till bivuak vid Veden, i närheten af Fredrikshald. Här qvarlåg
regementet i mer än två månaders tid, därunder förrättande åtskilliga arbeten,
såsom uppförandet af ett omfångsrikt barackläger, i hvilket det förlades och
hvilket benämndes Oskarsberg, Sedan föreningen mellan Sverge och Norge var
besluten, började man reda sig till uppbrott. Den 11 November bröt Jönköpings
regemente upp från Oskarsberg och marscherade under de två närmast följande
veckorna genom Bohuslän och Vestergötland till Jönköping, dit det anlände den 25
November, hvarefter det fick återvända på rotarna.
Jönköpings regementes förluster under 1813--1814 årens
fälttåg utgjordes af 1 officer, 4 underofficerare och 128 man döda (af hvilka
blott 3 man fallit i striderna), 3 man sårade samt 1 mönsterskrivare och 9 man
rymda.