Jönköpings regementes deltagande i norska fälttåget 1814.

Källor: Krigsexpeditionens registratur 1814. -Jönköpings regementes handlingar i Krigsarkivet. -Hultin. En gammal knekts minnen. ---Björlin, Kriget i Norge 1814.

Genom freden i Kiel hade Norrmännen blifvit lösta från sin gamla förbindelse med Danmark. Underrättelsen om fredsslutet väckte i Norge den djupaste harm. Man ansåg här att danske konungen visserligen kunde haft rätt att lösa föreningen mellan Danmark och Norge, men att han däremot ej egt befogenhet att utan Norrmännens eget hörande afträda deras land, likt ett vanligt landskap, till ett främmande rike. Det fanns väl i Norge ett parti, som önskade förening med Sverge, men det stora flertalet ville återställa Norges forna själfständighet.

I den allmänt omtyckte ståthållaren, prins Kristian Fredrik af Danmark, hade alla, som ifrade mot unionen med Sverge, en naturlig medelpunkt. Sjelf var prinsen beredd att göra allt för att egga motståndsandan mot Sverge och därigenom rädda Norge åt det oldenburgska huset. På Fredrik VI:s öppna bref om Norges afträdande fäste han intet afseende, utan förklarade sig för Norges regent och sammankallade riksförsamlingen i Eidsvold. Här utarbetades förslag till ny statsförfattning; och detta förslag blef under namn af Norges grundlovantaget den 17 Maj 1814. Samma dag valdes prins Kristian till Norges konung.

Att Sverge skulle foga sig efter den norska sjelfständighetsförklaringen och sålunda uppgifva sina genom segerrika vapen och Pommerns afträdandc förvärfvade rättigheter, var gifvetvis ej att vänta. Kriget stod sålunda för dörren, men för ett sådant var Norge ingalunda rustadt. Hären var oöfvad och penningeväsendet i det bedröfligaste skick. Utifrån var ingen hjelp att vänta, utan tvärt om manades Norge af stormakterna till eftergift. Det oaktadt beslöto Norrmännen att vädja till vapnen och att våga en strid med den välrustade svenska hären. Under sådana förhållanden kunde det förestående krigets utgång ej gerna vara tvifvelaktig. Fälttåget mot Norge blef också mycket kort.

Under hela kriget mot Danmark hade den s. k. reservarmen under befäl af fältmarskalken, grefve H. H. von Essen legat vid norska gränsen. För det mesta hade den endast varit ett slags stående gränsbevakning, till hvilken vissa trupper i tur inkallats. Äfven efter fredsslutet i Kiel blef reservarmen qvarstående i sina qvarter för att, såsom det hette, inom kort öfvertaga de norska gränsfästningarna, ett öfvertagande, som emellertid lät vänta på sig. I stället inträdde, som vi sett, ett allt spändare förhållande mellan svenska regeringen och Norrmännen. För att gifva mera eftertryck åt sina fordringar beslöt då den förstnämnda, att öka gränsarmens styrka, för hvilket ändamål fanns att tillgå en del hemmavarande stamtrupp jämte all beväring af 1813 års klass, hörande till reservarmens regementen, och största delen af de utevarande regementenas, då dessa senare endast tagit med sig 50 man beväring hvartdera. Genom generalorder af den 24 April 1814 inkallades bland annat krigsfolk hemmavarande stam och 1813 års beväringsklass vid Jönköpings regemente för att aftåga till norska gränsen och där sammanslås med Vestgöta-Dals regemente.

Genom kungl. brefvet af den 26 April 1814 bestämdes, att samma års beväringsklass tills vidare skulle stanna i hemorten och länsvis sammanslås till sjelfständiga bataljoner, som skulle inkallas till öfning på mötesplatserna. Dessa vapenöfningar togo sin början den 10 juni. Meningen hade i förstone varit, att det endast skulle räcka i tre veckor, men i slutet af juni befallde kronprinsen, att beväringens möten (utom i de nordligaste länen) skulle fortsättas tills vidare med 1/4 af styrkan (i gränslänen 2/3), så vida landshöfdingarne kunde mot kontant ersättning besörja underhållet. Återstoden fick hemförlofvas under en månad, på det vilkor, att den på första kallelse genast åter inställde sig.

Hela den beväringsstyrka, som i Sverge förblef under vapen, uppgick till omkring 5,600 man. Den uppfordrades att stöta till sina regementen i krigsorten de första dagarna af .Juli, åtföljd af allt hemmavarande befäl och stam samt beväring af 1813 års klass. Angående dessa kontingenters fortskaffning skulle öfverenskommelse träffas mellan regementscheferna och landshöfdingarne. Från alla län utom de vestra gränslänen skedde fortskaffningen medelst marche forcee. Anländt till krigsorten, fördelades beväringsmanskapet af båda årsklasserna på sina respektive regementen, hvarvid i allmänhet den grundsatsen följdes, att hvarje bataljon erhöll manskap från de socknar i hemorten, i hvilka bataljonens stam hade sina knektehåll. De olika kompanierna inom fältarmen komma således att bestå af en blandning af alla de manskapskategorier, hvaraf svenska hären denna tid bestod, eller af ordinarie stam (värfvad eller indelt), extra roteringsmanskap, förstärkningsmanskap och två årsklasser beväringsmanskap.

Till nämnda trupper anslöt sig sommaren 1814 större delen af den armekår, som under kronprinsens öfverbefäl deltagit i kriget mot Napoleon, hvilken armekår alltså redan förut var på fältfot. Några förändringar vidtogos emellertid. Sålunda anbefalldes i början af juli, att densammas infanteriregementen skulle införlifva med sig beväringsmanskap af båda årsklasserna.

Den 17 juli utfärdades generalorder om den mot Norge sammandragna armens allmänna indelning. Enligt nämnda order skulle armen fortfarande vara indelad på två armekårer, af hvilka den 1:sta skulle utgöras af de trupper, som hemkommit från Tyskland. Följande dag anlände kronprinsen till Göteborg och öfvertog högsta befälet öfver armen. På samma gång förklarade han sig erna föra omedelbart befäl öfver l:sta armekåren, medan 2:dra armekåren fortfarande skulle stå under Essens befäl. Den 20 juli utgafs generalorder om armens koncentrering vid gränsen, 1:sta armekåren skulle samlas till venster om den 2:dra.

Som vi i det föregående nämnt, hade Jönköpings regemente den 17 J uli intagit qvarter på Hisingen. Den 22 Juli bröt det upp härifrån och marscherade genom Uddevalla till Skee vid norska gränsen, dit det anlände den 30. Mot slutet af juli hade fiendtligheterna tagit sin början. Ehuru något kraftfullare motstånd från norska sidan icke var att förvänta, gingo Svenskarnes anfallsrörelser endast långsamt framåt. Först den 2 Augusti öfverskredo deras hufvudkrafter Tistedalselfven och Svinesund, sedan fästningen Fredrikssten blifvit innesluten. Den 3 tog en af svenska flottan landsatt truppafdelning den utanför Glommens mynning belägna Kragerön i besittning, och dagen därpå gaf sig Fredriksstads fästning. som beherskade Glommen. Ihärdigt fäktande, drogo sig Norrmännen på andra sidan elfven.

Hvad särskildt Jönköpings regemente beträffar, hade det den 2 Augusti vid Svinesund gått öfver norska gränsen och blifvit förlagdt till bivuak vid Kolläger. Det hörde fortfarande till 5:te brigaden, hvars chef Bergenstråhle var. Den 3 förlades regementet till bivuak vid Hälle, den 5 vid Kjölen, den 6 vid Batvet, den 7 vid Eidsberg och den 9 vid Lütke. Den 11 Augusti kom en svensk styrka under generallöjtnant Vegesack anryckande mot Norrmännens ställning vid Trygstad. Vid Svenskarnes annalkande lät öfverbefälhafvaren på stället, öfverste Stabeli, större delen af sina trupper draga sig tillbaka, under det han sjelf med återstoden sökte försvara ställningen. Efter en kort strid nödgades han emellertid vika med en betydlig förlust. Af Jönköpings regemente, som deltagit i striden, stupade 1 man. Regementet förlades därefter till bivuak vid Momarken, den 12 Augusti till Eidsberg och den 17 till Askim, där det sedan bivuakerade under en half månads tid.

Redan hade svenska trupper öfvergått Glommen och hotade Kristiania, då underhandlingar öppnades, och de stridande förenade sig om stilleståndsfördraget och konventionen i .Moss den 14 Augusti 1814. Härigenom förband sig konung Kristian att sammankalla stortinget och i dess händer nedlägga sin krona, hvaremot Sverges konung lofvade, att, i fall föreningen med Sverge antoges, godkänna Norges grundlag i allt, som icke stred mot denna förening. Därefter samlades stortinget och trädde i underhandling med de svenska kommissarier, som anländt till Kristiania för att öfverenskomma om erforderliga ändringar i Norges grundlag. Genom Svenskarnes tillmötesgående kom en uppgörelse snart till stånd; stortinget beslöt Norges förening med Sverge och utkorade den 4 November 1814 Karl XIII till Norges konung.

Den 2 September bröt Jönköpings regemente upp från Askim och marscherade till bivuak vid Veden, i närheten af Fredrikshald. Här qvarlåg regementet i mer än två månaders tid, därunder förrättande åtskilliga arbeten, såsom uppförandet af ett omfångsrikt barackläger, i hvilket det förlades och hvilket benämndes Oskarsberg, Sedan föreningen mellan Sverge och Norge var besluten, började man reda sig till uppbrott. Den 11 November bröt Jönköpings regemente upp från Oskarsberg och marscherade under de två närmast följande veckorna genom Bohuslän och Vestergötland till Jönköping, dit det anlände den 25 November, hvarefter det fick återvända på rotarna.

Jönköpings regementes förluster under 1813--1814 årens fälttåg utgjordes af 1 officer, 4 underofficerare och 128 man döda (af hvilka blott 3 man fallit i striderna), 3 man sårade samt 1 mönsterskrivare och 9 man rymda.