|
La Société du Spectacle gavs ut första gången i november 1967 hos Buchet-Chastel i Paris. Oroligheterna 1968 gjorde att boken blev känd. Utan att jag har ändrat ett enda ord, har den sedan 1971 givits ut på nytt av Éditions Champ Libre, som tog namnet Gérard Lebovici sedan förläggaren mördats 1984. Där har nytryckningar skett regelbundet fram till 1991. Även den nu föreliggande utgåvan är helt identisk med den från 1967. Naturligtvis styr samma regel återutgivningen av samtliga mina böcker hos Gallimard. Jag är inte den som rättar sig. En kritisk teori som den här kan inte ändras med mindre än att de allmänna förhållanden har krossats som är utmärkande för den långa historiska period som teorin var den första att beskriva med noggrannhet. Det fortsatta skeendet har bara bekräftat och förtydligat teorin om skådespelet, vars förnyade framställning även kan ses som historisk i en mindre upphöjd betydelse: den visar upp den mest extrema hållningen under stridigheterna 1968 och således också vad som var möjligt att veta redan då. De största idioterna från den epoken har sedan dess, genom ett helt livs missräkningar, fått lära sig betydelsen hos uttryck som "en negation av livet som blivit synlig", "kvalitetsförlusten" förknippad med varuformen, och "världens proletarisering". För övrigt har jag med tiden tillfogat en del observationer kring de mest påfallande nyheter som den fortsatta utvecklingen medfört. I ett förord till en ny italiensk översättning behandlade jag 1979 faktiska förändringar i den industriella produktionens själva natur, liksom i tekniken att regera där man hade börjat använda sig av skådespelets styrka. I Kommentarer till skådespelssamhället påvisade jag 1988 klart och tydligt att den tidigare arbetsdelningen inom skådespelet mellan det "koncentrerade" och det "utbredda" skådespelets rivaliserande herravälden framdeles hade upphört till förmån för en sammansmältning i den gemensamma "integrerade" formen. Denna sammansmältning kan summariskt sammanfattas genom att man korrigerar tes 105, som rör vad som skett före 1967 och som fortfarande skiljer mellan de tidigare formerna utifrån vissa motstridiga praktiker. Klassmaktens Stora Schism fullbordades med försoning, det vill säga att det integrerade skådespelets förenade praktik idag har "förändrat världen ekonomiskt" på samma gång som den "polisiärt har förändrat perceptionen". (Polisen i fråga är själv helt och hållet ny.) Det är tack vare att denna sammansmältning redan hade ägt rum i hela världens ekonomisk-politiska verklighet som världen till slut officiellt kunde proklamera sig som förenad. Det är också för att den situation som den avskilda makten stod inför över hela planetens yta var så allvarlig som världen hade behov av att genast förenas; att som ett och samma block delta i samma världsmarknadens samförståndsorganisation, förfalskad och garanterad av skådespelet. Men i sista hand kommer den aldrig att förenas. Den totalitära byråkratin, detta "substitut för en härskande klass i varuekonomin", har aldrig haft höga tankar om sin framtid. Den visste sig vara "en underutvecklad form av härskande klass", men den ville vara något mera. Tes 58 slog för länge sedan fast följande axiom: "Skådespelet har sina rötter i överflödsekonomin och det är ur denna de frukter uppstår som slutligen tenderar att dominera skådespelets marknad." Det är denna skådespelets vilja till modernisering och förening, tillsammans med alla andra aspekter av samhällets förflackning, som 1989 ledde till att den ryska byråkratin som en man plötsligt konverterade till den rådande ideologin om demokrati: det vill säga Marknadens diktatoriska frihet modererad med de mänskliga rättigheter som tillkommer Åskådaren. Ingen i Väst har uppehållit sig längre än en enda dag vid den betydelse och de konsekvenser en så extraordinär medial händelse har och kan få. Här kan man se de framsteg skådespelet har gjort. Man noterar bara att det tydligen har förekommit något slags jordbävning. Man daterar fenomenet och betraktar det som tämligen väl uppfattat genom att nöja sig med att upprepa en mycket enkel signal: Berlin-murens-fall, lika odiskutabel som demokratins alla övriga signaler. 1991 visade sig moderniseringens första följdverkningar i och med Rysslands fullständiga upplösning. Där framstår de katastrofala följderna av ekonomins allmänna utveckling mycket tydligare än i Väst. Oordningen är bara en konsekvens av den. Överallt uppstår samma ödesdigra fråga, den som hemsökt världen under två århundraden: hur ska man få de fattiga att arbeta när illusionen kommit på skam och man inte längre lyckas tvinga dem? Tes 111 uppfattar de första symptomen på ett ryskt förfall vars avslutande explosion vi nu har bevittnat. Den förutser också det nära förestående försvinnandet av ett världssamhälle som kommer att raderas ur datorns minne, som man kan säga numera. I tesen formuleras dessutom ett strategiskt omdöme vars riktighet nu är lätt att inse: "Det världsomspännande sammanbrottet för den byråkratiska mystifikationens allians utgör i sista hand en ytterst ogynnsam faktor för det kapitalistiska samhällets nuvarande utveckling." När man läser den här boken ska man ha klart för sig att den är medvetet skriven för att skada skådespelets samhälle. Den innehåller emellertid inga överdrifter. 30 juni 1992 |