V. Tid och historia

Människan, "den negativa varelse som är endast i den mån som den upphäver Varat", är identisk med tiden. När människan tillägnar sig sin egen natur erövrar hon också universums utbredning. "Historien är själv en verklig del av naturalhistorien eller naturens utveckling till människa" (Marx). Omvänt existerar denna "naturalhistoria" bara genom den mänskliga historiens förlopp, bara genom den del som återfinner det historiska alltet, på samma sätt som det moderna teleskopet med sin räckvidd är i stånd att i tiden fånga in nebulosornas flykt mot universums utkanter. Historien har alltid existerat, men inte alltid i sin historiska form. Människans temporalisering, så som den kommer till stånd genom samhällets förmedling, är det samma som att tiden förmänskligas. Tidens omedvetna gång kommer till uttryck och blir verklig i det historiska medvetandet.

Fastän fortfarande fördold tar den egentliga historiska utvecklingen sin början med den långsamma och omärkliga framkomsten av "människans verkliga natur", denna "natur som föds i den mänskliga historien - i det mänskliga samhällets tillblivelseakt". Men samhället, som alltså kommit att bemästra en teknik och ett språk i den mån det är resultatet av sin egen historia, är bara medvetet om en evig nutid. All dess kunskap bärs av de levande och är begränsad till de äldstas minne. Varken död eller reproduktion uppfattas som en tidens lag. Tiden förblir orörlig, som ett slutet rum. Då ett mer komplext samhälle så småningom blir medvetet om tiden, är det snarast för att förneka den, ty i tiden ser det inte det som passerar utan det som återkommer. Det statiska samhället organiserar tiden efter sin direkta upplevelse av naturen, efter den cykliska tidens modell.

Redan hos nomadfolken är upplevelsen av den cykliska tiden förhärskande, ty under deras vandring återkommer ständigt samma omständigheter. Hegel anmärker att "nomadernas kringströvande är enbart formellt ty det är begränsat till likartade områden". Det samhälle som slår sig ned på en plats och skänker innehåll åt rummet genom att iordningställa individualiserade platser, finner sig också instängt inom ett sådant område. Den i tiden upprepade ankomsten till likartade platser blir nu i stället tidens rena återkomst på ett och samma ställe, en upprepad serie åtbörder. Övergången från ett nomadiserande herdeliv till bofast jordbruk innebär att en lättjefull och innehållslös frihet ersätts av mödosamt arbete. Det agrara produktionssättet, som styrs av årstidernas växlingar, är grunden för en fullt etablerad cyklisk tid. I den är evigheten inbyggd: den är det sammas ständiga återkomst här på jorden. Myten är den enhetliga tankebyggnad som garanterar en kosmisk ordning kring den ordning som samhället redan upprättat inom sina gränser.

Det samhälleliga tillägnandet av tiden, eller människans tillblivelse genom det mänskliga arbetet, utspelas i ett samhälle uppdelat i klasser. Makten som etablerat sig ovanpå den brist som råder i den cykliska tidens samhälle, den klass som organiserar det samhälleliga arbetet och därur tillägnar sig ett begränsat mervärde, tillägnar sig likaledes ett temporalt mervärde ur sin organisering av den samhälleliga tiden: denna klass åtnjuter för egen del den irreversibla tid som är utmärkande för allt levande. Den rikedom som över huvud taget kan existera koncentrerad i maktens domäner för att materiellt förbrukas i överdådiga fester, förbrukas också genom ett slöseri med historisk tid på samhällets ytskikt. De som besitter det historiska mervärdet är också de som har kunskap om och glädje av upplevda händelser. Denna tid, som är avskild från den kollektiva organisering av tid som är förhärskande i den repetitiva produktion som äger rum på samhällslivets basplan, rinner iväg ovanför sin egen orörliga samhällsgemenskap. Den är äventyrets och krigets tid, där det cykliska samhällets härskare genomlöper sin personliga historia, den är likaledes den tid som framstår i sammanstötningar med främmande samhällen, störningar i samhällets oföränderliga ordning. Historien inträffar alltså för människorna som ett främmande inslag, som något de inte har önskat och som något de trodde sig vara skyddade mot. Men på denna omväg återvänder också den mänsklighetens negativa rastlöshet som fanns med i upphovet till all utveckling och sedan hade somnat in.

Den cykliska tiden är i sig en konfliktlös tid. Men i denna tidens barndom införs en konflikt: först kämpar historien för att i härskarnas praktiska aktivitet bli till historia. Denna historia skapar en irreversibilitet på ytan, dess gång skapar själva den tid den tömmer ur det inre av det cykliska samhällets outtömliga tid.

"Stelnade samhällen" är de vars historia går på sparlåga. De har i konstant jämvikt bibehållit sin motsättning mot den naturliga och mänskliga omgivningen, liksom sina inre motsättningar. Den extrema mångfald av institutioner som upprättats för detta ändamål vittnar om en formbarhet hos den mänskliga naturens egenväxt, men dessa bevis är uppenbara enbart för en yttre betraktare, för etnologen som återvänder från historisk tid. I alla dessa samhällen utesluter en definitiv strukturering all förändring. Den absoluta konformism som råder i all existerande samhällelig praxis, och där alla mänskliga möjligheter för alltid är utpekade, har som enda yttre begränsning själva fruktan för att falla tillbaka i en formlös djuriskhet. Här måste människorna förbli desamma för att förbli mänskliga.

Den politiska maktens födelse, som tycks förknippad med de sista stora tekniska omvälvningarna, som järnframställning, vid tröskeln till en period som inte skulle skakas i grundvalarna förrän industrins uppkomst, är också den tidpunkt då släktbanden börjar upplösas. Därefter lämnar generationsväxlingarna det rent cykliskt naturligas område för att bli riktade händelser, växlingar vid makten. Den irreversibla tiden är de härskandes tid, och dynastierna dess första måttstock. Skriften är dess vapen. I skriften når språket sin fulla verklighet, oberoende av direkt förmedling mellan medvetanden. Men detta oberoende är identiskt med den avskilda maktens allmänna oberoende, makten som den förmedling som konstituerar samhället. Med skriften uppstår ett medvetande som inte längre bärs upp av och överförs genom omedelbara relationer mellan levande, ett opersonligt minne som tillhör samhällets administration. "Skrifterna är statens tankar, arkiven dess minne" (Novalis).

Krönikan är ett uttryck för maktens irreversibla tid och även ett medel att upprätthålla denna tids voluntaristiska framåtskridande utifrån sin tidigare bana. Ty denna tidens inriktning är dömd att gå under med varje särskild makt och falla tillbaka i den cykliska tidens likgiltiga glömska, den enda tid som de jordbrukande massorna känner, de som förblir oförändrade mitt bland sammanstörtande imperier och tideräkningar. Historiens ägare har givit tiden en mening: en riktning som också är en betydelse. Men denna historia breder ut sig och dukar under för sig; den lämnar det underliggande samhället orörligt, ty den utgör just det som förblir åtskilt från en gemensam verklighet. Det är därför de orientaliska imperierna historia för oss inskränker sig till religionshistoria; dessa tideräkningar som fallit i ruiner har bara efterlämnat den skenbart autonoma historien hos de illusioner som omgivit dem. Härskarna, som under mytens beskydd besitter historien som privategendom, besitter historien framför allt i form av illusion. I Kina och Egypten hade de länge monopol på själens odödlighet, liksom deras tidigast kända dynastier bara är ett sätt att i fantasin hantera det förflutna. Men denna illusoriska besittning är i det läget det enda möjliga sättet för härskarna att besitta en gemensam historia, och sin egen historia. Utvidgningen av deras verkliga historiska makt går sedan hand i hand med att innehavet av detta mytiskt illusoriska ägande vulgariseras. Allt detta är en följd av det enkla faktum att det är bara i den utsträckning som härskarna tar på sig att mytiskt garantera den cykliska tidens fortbestånd, till exempel i de kinesiska kejsarnas årstidsriter, som de själva kan vara relativt frigjorda från den.

För att den torra oförklarliga kronologi med vilken den gudomliga makten, som vill bli förstådd bara som ett jordiskt verkställande av mytens befallningar, talar till sina undersåtar ska kunna övervinnas och bli till medveten historia, krävs det att mer omfattande grupperingar har upplevt ett reellt deltagande i historien. Ur den praktiska kommunikationen mellan dem som erkänner varandra som innehavare av ett unikt nu och som förmår att uppfatta den kvalitativa rikedomen hos händelser och omständigheter som liknar deras egna - deras epok - växte den historiska kommunikationens allmänna språk fram. De för vilka den irreversibla tiden har existerat upptäcker i den både det som är värt att minnas och det hot som glömskan utgör: "Herodotos från Halikarnassos kungör härmed resultatet av sina undersökningar för att tiden inte ska utplåna vad människorna uträttat ..."

Tankegångar om historien går inte att skilja från tankegångar om makten. Grekland var den tid då makten och dess förändringar diskuterades och förstods, en demokrati för samhällets herrar. Där rådde motsatsen till de förhållanden som utmärkte den despotiska staten där makten aldrig står till svars inför någon annan än sig själv, i sitt innerstas oåtkomliga mörker: i form av palatsrevolutioner där såväl framgångar som motgångar är ställda utom all diskussion. De grekiska gemenskapernas fördelade makt existerade emellertid bara i förbrukningen av det samhällsliv som producerades i statisk avskildhet av den tjänande klassen. Endast de som inte arbetade levde. Genom splittringen mellan de olika grekiska gemenskaperna och genom strävan att exploatera främmande städer förlades till omvärlden den separationsprincip som var grundläggande inom var och en av dem. Grekland, som drömde om en universell historia, lyckades inte hålla samman inför invasionen, lyckades inte ens förena de självständiga städernas tideräkning. I Grekland blev den historiska tiden medveten, men ännu inte medveten om sig själv.

Sedan de lokalt gynnsamma omständigheter som de grekiska gemenskaperna upplevde hade upplösts, följdes tillbakagången för det västerländska historiska tänkandet inte av någon återuppståndelse för de tidigare mytiska förhållandena. Ur sammanstötningarna mellan folken i Medelhavsområdet och ur Romarrikets uppgång och fall uppstod de halvhistoriska religioner som kom att bli grundläggande faktorer i den nya tidsuppfattningen och i den avskilda maktens nya rustning.

De monoteistiska religionerna har utgjort en kompromiss mellan myt och historia, mellan den cykliska tid som ännu var förhärskande i produktionen och den irreversibla tid där folkslag drabbar samman och nybildas. De religioner som utgick ur judendomen innefattar ett abstrakt och universellt erkännande av den irreversibla tiden, som nu finner sig demokratiserad, öppen för alla men endast som illusion. Tiden är helt och hållet inriktad mot en enda slutlig händelse: "Guds rike är nära." Dessa religioner har uppstått ur historiens mylla och etablerat sig i den. Men ändå förhåller de sig i radikal opposition mot historien. Den halvhistoriska religionen upprättar en kvalitativ utgångspunkt i tiden (Kristi födelse, Muhammeds flykt), men dess irreversibla tid - som introducerar en verklig ackumulation som i islam kan ta formen av erövring och i reformationens kristendom en anhopning av kapital - vänds i det religiösa tänkandet till sin motsats, till en nedräkning: en väntan, under den tid som rinner ut, på att få komma till andra sidan, en väntan på Yttersta domen. Evigheten har lämnat den cykliska tiden. Den befinner sig hinsides. Den får tidens irreversibilitet att förlora sitt värde och avskaffar historien inom historien själv genom att placera sig i en punkt där den cykliska tiden har stannat och upphävts, på andra sidan den irreversibla tiden. Och Bossuet upprepar: "Genom tiden som förgår, går vi in i evigheten som består."

Under medeltiden, denna ofullbordade mytiska värld vars fulländning ligger bortom densamma, började historien verkligen tära på den cykliska tiden, som fortfarande bestämde över den huvudsakliga delen av produktionen. På det individuella planet kunde alla människor i någon mån uppfatta tiden som irreversibel - i livets skiftande åldrar, i livet betraktat som en resa, en enkelriktad passage genom en värld vars mening finns någon annanstans. Pilgrimen är den människa som lämnar den cykliska tiden för att verkligen bli den resenär som alla egentligen är. Det personliga historiska livet finner alltid sin fullbordan inom maktens område, i deltagande i de strider som makten för och i de strider som förs om makten. Allmänt förenad av den kristna erans riktade tid, är maktens irreversibla tid ändå uppdelad i det oändliga i det beväpnade förtroendets värld där härskarnas spel rör sig kring trohet och ifrågasättande av tillbörlig trohet. Det feodala samhället, som uppstod ur mötet mellan "härväsendets krigsorganisation under själva erövringen" och "de förhandenvarande produktivkrafterna i de erövrade länderna" (Die deutsche Ideologie) - och till dessa produktivkrafters organisation måste man också räkna deras religiösa språk - delade upp herraväldet över samhället mellan kyrkan och den statliga makten, som i sin tur var uppdelad i det komplexa förhållandet mellan länsherrar och vasaller i lantliga förläningar och städernas kommuner. I denna rikedom av möjligt historiskt liv visade det sig så småningom, då världens stora officiella historiska företag hade strandat med korstågen, att epokens okända strävande utgjorts av den irreversibla tiden som omedvetet ryckt med sig samhället i dess grundvalar, den tid som upplevs av bourgeoisin i varuproduktionen, i städers grundande och utbredning, i den kommersiella upptäckten av Jorden - det praktiska experimenterande som för alltid förstört all mytisk organisering av kosmos.

Den irreversibla tiden som invaderade samhället upplevdes, vid slutet av medeltiden av det medvetande som höll fast vid den gamla ordningen, som en besatthet av döden. Det var en melankoli inför världens upplösning, den sista värld där den säkerhet myten skänker fortfarande uppvägde historien, och för denna melankoli går alla världsliga ting oundvikligen mot sitt fördärv. Böndernas stora revolter i Europa är också försök att bemöta den historia som sparkat upp dem ur den patriarkala sömn som det feodala beskyddet hade värnat. Det är i millenaristernas utopi om ett paradis på jorden som det som fanns med i de halvhistoriska religionernas ursprung åter lyfts upp på dagordningen. De första kristna sällskapen, och den judiska messianism ur vilken de uppstod, var en reaktion på sin epoks elände och olycka. De förväntade sig att Guds rike omedelbart skulle upprättas här på jorden och införde i det antika samhället en faktor av oro och uppror. När kristendomen sedan kom att ta del av makten i kejsardömet förkastade den i sin tur det som återstod av denna förhoppning som ren vidskepelse. Detta är innebörden i Augustinus bedyrande - arketyp för all den moderna ideologins överbetyg åt sig själv - att den sedan länge etablerade kyrkan utgör just det omtalade himmelriket. De millenaristiska böndernas sociala revolution såg sig naturligtvis framför allt som en vilja att krossa kyrkan. Men millenarismen ägde rum i den historiska världen och inte på mytens område. Moderna revolutionära förhoppningar är inte, som Norman Cohn tror sig visa i The persuit of the millenium, en irrationell fortsättning på millenaristernas religiösa lidelse. Tvärtom är det millenaristerna, en kämpande revolutionär klass som för sista gången talar religionens språk, som redan är en modern revolutionär tendens som dock fortfarande saknar medvetande om att bara vara historisk. Millenaristerna var dömda att förlora eftersom de inte kunde uppfatta revolutionen som sitt eget företag. Det faktum att de för att handla inväntade ett yttre tecken på Guds vilja är en tankemässig motsvarighet till att de upproriska bönderna följde ledare som inte hämtats ur deras egna led. Bondeklassen kunde aldrig uppnå ett korrekt medvetande om hur samhället fungerar och om hur de skulle föra sin egen kamp. Det är för att den saknade sådana förenande omständigheter i sitt handlande och medvetande som den uttryckte sitt projekt och förde sitt krig i termer av ett inbillat paradis på jorden.

Renässansen, som till antiken förlägger sitt förflutna och sin rätt, är ett nytt besittande av historiskt liv som för med sig en lycklig brytning med evigheten. Dess irreversibla tid är den hos ett evigt hopande av kunskaper. Och det historiska medvetande som härstammar från de demokratiska gemenskaperna, och de krafter som förstörde dem, återupptar med Machiavelli reflektionen över den avhelgade makten och uttalar det osägbara om staten. I de italienska städernas översvallande liv, i konsten att festa, betyder livet ett avnjutande av tidens gång. Men detta njutande av det förgängliga måste självt förgå. Lorenzo de' Medicis sånger, som Burckhardt betraktar som ett uttryck för "själva renässansens själ", är en hyllning som denna historiens bräckliga fest riktar till sig själv: "Hur skön är inte ungdomen - ändock flyr den sin kos."

Den absoluta monarkins - denna övergångsform på vägen till borgarklassens fullständiga herravälde - ständiga statliga monopolisering av historiskt liv får borgarklassens nya irreversibla tid att framstå som det den verkligen är. Det är med arbetstiden, för första gången befriad från den cykliska, som bourgeoisin är förenad. Med borgarklassen har arbetet blivit arbete som förändrar de historiska förhållandena. Borgarklassen är den första härskande klass för vilken arbetet utgör ett värde. Och borgarklassen, som avskaffade alla privilegier och som inte erkänner något värde som inte uppstår ur exploatering av arbete, har med rätta identifierat sitt eget värde som härskande klass med arbetet, och av arbetets framsteg gjort sina egna. Den klass som anhopar varor och kapital förändrar ständigt naturen genom att förändra själva arbetet, genom att släppa lös dess produktivitet. Allt socialt liv är nu redan koncentrerat till hovens ornamentala fattigdom, denna den kyliga statliga administrationens prydnad som kulminerar i "kungayrket". Och varje historisk frihet har sedan dess tillbörligen fått samtycka till sin egen undergång. Feodalväldets fria lek med en irreversibel tid tog slut med dess sista förlorade slag: Frondens uppror eller skottarnas resning för Charles Edward. Världen hade i grunden förändrats.

Borgarklassens seger är en seger för den djupt historiska tiden, därför att den är den ekonomiska produktionens tid som fullständigt omvandlar samhället för gott. Så länge den agrara produktionen fortfarande var det viktigaste arbetet, närde den cykliska tid som dröjde sig kvar i samhällets grundvalar de traditionens stelnade krafter som utgjorde en broms mot utvecklingen. Men den borgerliga ekonomins irreversibla tid utrotar dessa kvarlevor över hela världen. Historien, som dittills bara hade framstått som det som individer ur den härskande klassen hade för sig, och som således skrevs som en händelseorienterad historia, uppfattas nu som en allmän rörelse i vars bistra utveckling individerna offras. Den historia som har sin grund i den politiska ekonomin vet nu om förekomsten av det som en gång var dess omedvetna, men som likväl ännu förblir omedvetet och inte kan dras fram i ljuset. Vad varuekonomin har demokratiserat är bara denna blinda förhistoria - en ny ödesbestämdhet som ingen rår över.

Historien, som är allestädes närvarande i samhällets djup, tenderar att gå förlorad på ytan. Att den irreversibla tiden har triumferat innebär också att den förvandlats till en tingens tid, därför att det vapen med vilket den segrat just är serieproduktion av föremål i enlighet med varans lagar. Den förnämsta produkt som den ekonomiska utvecklingen på det viset omvandlat från sällsynt lyx till allmän konsumtion är således historien, men bara i egenskap av en abstrakt utveckling hos de ting som dominerar all kvalitativ användning av livet. Medan den tidigare cykliska tiden tålde att individer och grupper kunde uppleva en växande andel av historisk tid, syftar produktionens dominerande irreversibla tid till att avskaffa denna upplevda tid i samhället.

Bourgeoisin har sålunda lanserat en irreversibel historisk tid som den påtvingat samhället men samtidigt förbjudit all användning av. "På så sätt har det funnits en historia, men det finns inte längre någon", därför att den klass som äger ekonomin, och som inte kan bryta med den ekonomiska historien, också måste förhindra varje annan irreversibel användning av tiden såsom varande ett omedelbart hot. Den härskande klassen, som utgörs av specialister på att äga saker, och därför också själva är tingens egendom, måste knyta sitt öde till att upprätthålla denna förtingligade historia, till att permanenta en ny orörlighet inom historien. För första gången är arbetaren på samhällets botten inte materiellt främmande för historien, ty det är numera genom sin grundval som samhället irreversibelt rör sig. I kravet på att verkligen leva den historiska tid som det framställer, finner proletariatet sitt revolutionära projekts oförglömliga och enkla kärna. Och vart och ett av de försök att sätta detta projekt i verket, som hittills alltid har krossats, markerar en möjlig startpunkt för ett nytt historiskt liv.

Den till makten komna bourgeoisins irreversibla tid framträder i förstone under eget namn med en absolut startpunkt, Republikens år 1. Men den allmänna frihetens revolutionära ideologi, som slaktat de sista resterna av en mytisk organisation av alla värden och all traditionell reglering av samhället, avslöjar snart sin verkliga avsikt som den svept i romersk klädnad: den allmänna handelsfriheten. När varans samhälle upptäcker att det måste återställa den passivitet som det var nödvändigt att skaka i grundvalarna för att kunna etablera sin egen rena makt, finner det i "kristendomen med sin abstrakta människokult ... den religionsform som passar bäst" (Kapitalet). Borgarklassen har alltså ingått en kompromiss med denna religion, vilket också kommer till uttryck i tideräkningen: efter att ha övergivit sin egen kalender stöper den om sin irreversibla tid i den kristna eran, vars tronföljd den fortsätter.

Med kapitalismens utveckling har den irreversibla tiden likriktats på en världsskala. Den universella historien blir en realitet, ty hela världen samlas under denna tids utveckling. Men historien, som överallt är densamma, är fortfarande ingenting annat än ett förkastande av historien inom historiens ram. Den är den ekonomiska produktionens tid, uppklippt i likvärdiga abstrakta fragment, som över hela planeten framstår som samma dag. Den likriktade irreversibla tiden är världsmarknadens och följaktligen det världsomspännande skådespelets tid.

Produktionens irreversibla tid är framför allt ett varornas mått. Eftersom den bara uttrycker de speciella intressen som konstituerar den, är den tid som över hela världen utropas som samhällets allmänna tid bara en speciell tid.