|
Det kapitalistiska produktionssättet har likriktat rummet, som inte längre begränsas av omgivande samhällen. Denna likriktning utgörs av en både intensiv och extensiv trivialisering. Anhopningen av varor som producerats för marknadens abstrakta rum har upplöst de olika platsernas autonomi och kvaliteter, på samma sätt som alla regionala och legala begränsningar har krossats tillsammans med medeltida yrkesrestriktioner som var till för att upprätthålla hantverksproduktionens kvalitet. Denna homogeniserande kraft är det tunga artilleri som har fått alla kinesiska murar att falla.
Det är för att bli allt mer identiskt med sig självt, för att så mycket som möjligt närma sig den orörliga monotonin, som varans fria rum hädanefter ständigt ändras och återuppbyggs.
Detta samhälle som avskaffar geografiska avstånd samlar avstånden inom sig i form av uppdelning i skådespelet.
Människornas resande betraktat som konsumtion, turismen, denna biprodukt till varudistributionen, inskränker sig i grunden till ett tillfälle att åka och se det som har blivit trivialt. Att besök på olika platser hanteras av ekonomin är redan i sig en garanti för att platserna är likvärdiga. Samma modernisering som reducerat tiden för resandet har också tagit ifrån resandet rummets verklighet.
Det samhälle som formar hela sin omgivning har utvecklat en egen teknik för att bearbeta den konkreta grunden för dessa uppgifter: sitt territorium. Urbanismen innebär att den naturliga och mänskliga miljön tas i besittning av kapitalismen, som logiskt utvecklar sig till ett absolut herravälde och som nu både kan och måste stöpa om hela rummet till sin egen dekor.
Det behov hos kapitalismen som urbanismen tillfredsställer, i egenskap av en synlig nedfrysning av livet, kan - i hegelska termer - uttryckas som att "den fridfulla samexistensen i rummet" har absolut övertag över "det rastlösa blivandet i tidens växlingar".
Om alla den kapitalistiska ekonomins tekniska resurser måste uppfattas som medel att genomföra uppdelning, handlar urbanismen om att utrusta deras allmänna grundval, att jämna marken för deras utbredning. Den handlar om uppdelningens själva teknik. |
|
Urbanismen innebär att det stående uppdraget att säkra klassmakten fått sitt moderna utförande: den atomiserar de arbetare som de urbana produktionsförhållandena så riskabelt har sammanfört. Den ständiga kamp som måste föras gentemot alla möjligheter till möten finner i urbanismen ett fördelaktigt slagfält. Alla etablerade makters ansträngningar att efter erfarenheterna av franska revolutionen förbättra alla metoder att upprätthålla ordningen på gatan kulminerar till sist i att gatan avskaffas. "Att isolera befolkningen med masskommunikation över stora avstånd har visat sig vara ett mycket effektivare kontrollmedel", konstaterar Lewis Mumford i The City in History då han beskriver en "hädanefter enkelriktad värld". Men isoleringens allmänna utveckling, som är den urbana verkligheten, måste också innehålla en kontrollerad återanpassning av arbetarna i enlighet med produktionens och konsumtionens planerbara behov. De isolerade individerna måste åter fösas ihop som isolerade tillsammans genom integrering i systemet: fabriker och kulturhus, semesterbyar och höghusområden är organiserade speciellt för denna pseudokollektivism som också följer den isolerade individen in i familjecellen: den utbredda användningen av mottagare för skådespelets budskap befolkar hennes isolering med betvingande bilder, bilder som uppnår sin fulla kraft enbart tack vare denna isolering .
Arkitekturen, som under alla tidigare epoker varit reserverad för den härskande klassens tillfredsställelse, är nu för första gången direkt inriktad på de fattiga. De nya boendeformernas tydliga misär och väldiga utbredning härrör ur deras masskaraktär, som på en gång är en förutsättning för och syftet med de moderna byggmetoderna. Det auktoritära beslutsfattandet, som abstrakt omdanar territoriet till ett abstraktionens territorium, är tydligt utmärkande för dessa nya byggmetoder. Samma arkitektur framträder i alla länder där industrialiseringen tar sin början, och som är efterblivna i detta avseende, som en lämplig metod att införa denna nya sociala existensform. Den tröskel som samhällets materiella makt passerat genom sin tillväxt, liksom den eftersläpning som är utmärkande för hur denna makt medvetet utövas, syns lika tydligt i urbanismen som någonsin i kärnvapenrustningen eller i födelsekontrollen - som för övrigt redan gjort det möjligt att manipulera det genetiska arvet.
I detta nu pågår redan stadsmiljöns självdestruktion. Konsumtionens krav leder snabbt till att städerna sprängs sönder och kastas ut på landsbygden, som täcks av "formlösa klumpar av urbana rester" (Lewis Mumford). Bilens diktatur, denna föregångare i varuöverflödets första fas, har etablerat sig i naturen och härskar med sina motorvägar som bryter upp gamla centra och befaller en allt mer forcerad utspridning. Under tiden utkristalliserar sig tillfälliga och ofullständiga varianter av en urban struktur kring de "distributionsfabriker" som utgörs av gigantiska stormarknader, uppförda på parkeringsplattor i kala omgivningar. Och i samma grad som de själva blir till sekundära överlastade centra stöts dessa den hetsiga konsumtionens tempel bort av centrifugalkraften, eftersom de ger upphov till en bitvis återställd tätortsbebyggelse. Men konsumtionens tekniska organisering är bara en förelöpare till den allmänna upplösning som har lett staden till att förtär sig själv.
Ekonomins historia, som helt och hållet utvecklats kring motsättningen mellan stad och landsbygd, har nått en sådan framgång att den på en gång avskaffat båda begreppen. Den totala historiska utvecklingens nuvarande förlamning, som är till förmån enbart för ekonomins fortsatta oberoende gång, innebär att staden och landet börjar försvinna, inte att klyftan mellan dem överskrids utan att de samtidigt störtar samman. Stadens och landsbygdens ömsesidiga utnötning, som beror på att den historiska rörelse som skall till för att övervinna den existerande urbana verkligheten har sviktat, framstår i den eklektiska blandning av deras lösryckta delar som täcker de mest utvecklade områdena under industrialismen.
Världshistorien föddes i städerna och blev vuxen i och med stadens avgörande seger över landsbygden. Som en av bourgeoisins största revolutionära förtjänster betraktar Marx det faktum att den "har lagt landsbygden under stadens herravälde", vars luft befriar. Men även om stadens historia är frihetens historia är den också tyranniets historia och den statliga förvaltningens som kontrollerar såväl landsbygden som staden själv. Staden har hittills bara kunnat utgöra den historiska frihetens slagfält, inte en plats där man åtnjuter denna frihet. Staden är historiens centrum, ty den innehåller på samma gång den koncentrerade samhälleliga makten, som möjliggör ett historiskt företag, och ett medvetande om det förflutna. Den nuvarande tendensen att avskaffa staden uttrycker bara på ett annat sätt att ekonomins underkastande under det historiska medvetandet försenats, liksom den förening av samhället som återsamlar de krafter som glidit ifrån det.
"Landsbygden uppvisar just det motsatta förhållandet: isolering och avskildhet" (Die deutsche Ideologie). Urbanismen som ödelägger städerna återupprättar en pseudolandsbygd, där såväl den tidigare landsbygdens naturliga relationer som den historiska stadens direkta och ständigt ifrågasatta sociala relationer har gått förlorade. Boendeförhållandena och den skådespelsmässiga kontrollen i det nuvarande "planerade rummet" har skapat ett nytt konstgjort bondestånd: utspridningen i rummet och den inskränkta mentalitet som alltid hindrat bönderna från att företa en självständig aktion och hävda sig som en skapande historisk kraft har nu åter blivit utmärkande för producenterna; gången hos den värld de själva tillverkar förblir lika fullständigt bortom deras inflytande som arbetets naturliga rytm var det för jordbrukssamhället. Men då detta bondestånd, som utgjorde den orubbliga grunden för den "orientaliska despotismen" och vars uppsplittring just krävde en byråkratisk centralisering, återkommer som ett resultat av den moderna statliga byråkratiseringens tillväxt, måste man historiskt tillverka och underhålla dess apati. Den naturliga okunnigheten har givit plats åt villfarelsens organiserade skådespel. De "nya städer" som hyser det oäkta teknologiska bondeståndet inskriver tydligt i landskapet brytningen med den historiska tid på vilken de är resta. Deras devis kunde vara: "Här händer aldrig något och här har aldrig hänt något." Eftersom historien måste förlösas i städerna och ännu inte blivit förlöst, är det uppenbart att det är den historiska frånvarons krafter som har börjat forma sitt eget uteslutande landskap.
Historien, som utgör ett hot mot denna skymningsvärld, är också den kraft som kan underkasta rummet under den upplevda tiden. Den proletära revolutionen är den kritik av den mänskliga geografin genom vilken individer och gemenskaper går att skapa platser och händelser för att tillägna sig, inte längre bara sitt eget arbete, utan sin totala historia. I detta lekens rörliga rum och med fritt valda varianter av spelregler kan platsens autonomi återfinnas utan någon utestängande tillgivenhet till den egna jorden, och därigenom också återupprätta resans verklighet och livet uppfattat som en resa som innefattar hela sin egen mening.
Den mest storslagna revolutionära idén om urbanismen är inte själv urbanistisk, teknologisk eller estetisk. Den är ett beslut att fullständigt rekonstruera territoriet efter behovet hos arbetarrådens makt, proletariatets antistatliga diktatur, den verkställande dialogen. Och rådens makt, som bara kan bli verklig genom att förändra alla existerande förhållanden, kan inte åta sig en mindre uppgift om den vill bli erkänd och känna igen sig själv i sin egen värld.
|