I Mars 1844 skrev Arnold Ruge till Marx: "Kommer vi att leva tillräckligt länge för att få se en politisk revolution, vi som är dessa tyskars samtida? Min vän, man tror det man önskar" – och fyra år senare var revolutionen där. Ruges olyckliga fras citerades som motto i Guy Debords i december 1967 utkomna La Société du Spectacle som ett lustigt exempel på ett historiskt omedvetande, vilket i ännu högre grad fortfarande hålls vid liv av liknande orsaker och som framkallar samma effekter. Och det på ett sätt som i tiden betraktat verkar oföränderligt – och 6 månader senare inträffade ockupationsrörelsen, Frankrikes största revolutionära ögonblick sedan Pariskommunen.

Det väsentliga i den franska rörelsen 1968 består i att den är den största generalstrejk som någonsin stoppat upp ett industrilands ekonomi och att den är historiens första vilda generalstrejk, i de revolutionära ockupationerna och ansatserna till direkt demokrati, i det under nära två veckor allt mer fullständiga utplånandet av statsmakten,i bekräftelsen av vår tids hela revolutionära teori och här och där till och med en början till dess partiella förverkligande, i att den är den viktigaste erfarenheten för det moderna proletariatets rörelse på väg att installera sig i alla länder i sin fullbordade form och att den är modellen som hädanefter måste överskridas. Redan i detta ligger dess seger.

Längre fram ska vi peka på rörelsens brister och svagheter vilka var naturliga konsekvenser av såväl okunnigheten och improvisationen som av det förgångnas dödvikt, till och med där denna rörelse bäst kom till uttryck; särskilt konsekvenserna av de splittringar som med precision lyckades försvara alla de krafter som förenats för att vidmakthålla den kapitalistiska ordningen. I ett ögonblick då det gällde systemets liv eller död sysselsatte sig de politiska och fackliga byråkratiska kadrerna härmed i högre grad och bättre än polisen. Men låt oss först räkna upp de kännetecken som ockupationsrörelsen lagt i dagen i sitt centrum, där den var friast att översätta sitt innehåll till ord och handlingar. Där proklamerade den sina mål mycket tydligare än någon annan spontan revolutionär rörelse i världen gjort; och målen var mycket radikalare och aktuellare än de som det förgångnas revolutionära organisationer någonsin, ens i sina bästa ögonblick, förmått formulera i sina program.

Ockupationsrörelsen innebar proletariatets plötsliga återkomst som historisk klass utvidgad till att omfatta en majoritet av det moderna samhällets löntagare, fortfarande med syfte att verkligen avskaffa klasserna och löneslaveriet. Denna rörelse innebar det samtidigt kollektiva och individuella återupptäckandet av historien, av känslan att det var möjligt att gripa in i historien och att det var omöjligt att vända händelsen, känslan av det faktum att "ingenting längre ska vara som förut". Och roat betraktade människorna den egendomliga tillvaro de fört en vecka tidigare, det överlevande de nu hade överskridit. Rörelsen var en generaliserande kritik av all slags alienation, av alla ideologier och av hela det gamla organiserandet av det verkliga livet; en förkärlek till att generalisera, till att uppfatta allt i sin helhet. I denna process förnekades egendomen, var och en betraktade sig överallt som hemma. Det begär man kände efter en dialog, efter det fullständigt fria ordet och smaken för en verklig gemenskap fann sin plats i de byggnader, som stod öppna för möten och i den gemensamma striden: telefonerna – som tillhörde det fåtal tekniska hjälpmedel som alltjämt fungerade – och de många sändebuden och resenärerna i Paris och hela landet som upprätthöll kontakten mellan de ockuperade lokalerna, fabrikerna och församlingarna, bar upp detta kommunikationens verkliga användande. Ockupationsrörelsen innebar i sanning ett nej till alienerat arbete; innebar alltså fest, lek, människors och tidens verkliga närvaro. Den innebar också ett förkastande av varje auktoritet, varje specialisering, varje hierarkiskt avhändande av egendom; ett förkastande av staten och alltså såväl av partier och fackföreningar som av sociologer och professorer. Alla de som rörelsen i en blixtsnabb kedjereaktion väckt (den kanske vackraste parollen som skrevs på väggarna löd bara: "Snabbt") föraktade på ett radikalt sätt sina gamla existensförhållanden. Det gäller således även dom som arbetat för att vidmakthålla dessa – alltifrån televisionsstjärnor till stadsplanerare. På samma sätt som mångas stalinistiska illusioner (under sina diverse förmildrade former från Castro till Sartre) revs sönder, så föll en hel epoks rivaliserande och solidariska lögner i ruiner. Genom att de utländska arbetarna i stort antal kastade sig in i kampen och genom att en mängd europeiska revolutionärer skyndade till Frankrike återuppstod den internationella solidariteten spontant. Den utsträckning i vilken kvinnorna deltog i kampens alla dess former är ett viktigt tecken på dess revolutionära djup. Att man frigjorde sig från de förhärskande sederna var ett viktigt steg. Rörelsen innebar likaledes kritik – fortfarande delvis bedräglig – av varan (i dess dumma sociologiska förklädnad som "konsumtionssamhälle") och innebar redan ett förkastande av konsten som ännu inte kände sig som sin historiska negation (genom den abstrakta och andefattiga formuleringen "Fantasin till makten", vilken inte kände till medlen att omsätta denna makt i praktiken, att återuppfinna allt och som då den saknade makt, saknade fantasi). Det överallt bekräftade hatet mot bakåtsträvarna hade ännu inte nått fram till en teoretisk-praktisk kunskap om hur man skulle eliminera dem: neo-konstnärer och politiska neo-direktörer, till och med neo-åskådare till den rörelse som förnekade dem. Om kritiken i handlingar av anti-livets skådespel ännu inte nått fram till sitt eget övervinnande, så beror det på att tendensen till "spontana råd" i majrevolten var större än nästan alla de konkreta resurserna, bland vilka dess teoretiska och organisatoriska medvetande kommer att möjliggöra för den att omvandlas till makt, till den enda makten.

Låt oss i förbigående spotta på alla platta kommentarer och falska vittnesmål från sociologer, pensionerade marxister, den gamla bevarade ultravänsterismens alla doktrinärer och skådespelets krypande ultramodernistiska doktrinärer – ingen av de som levde med i denna rörelse ska kunna säga att han inte kände hela detta förakt.

I nr 10 av Internationale Situationniste skrev vi i mars 1966: "Det som i många av våra påståenden verkar djärvt framför vi i förvissningen om att få se dem följda av en historisk demonstration av ojävig tyngd." Bättre kunde det inte ha sagts.

Naturligtvis utfärdade vi inga profetior. Det vi sade fanns där: de materiella förutsättningarna för ett nytt samhälle hade för länge sedan producerats, det gamla klassamhället vidmakthölls överallt genom att dess förtryck avsevärt moderniserats och genom att dess motsättningar utvecklats i ännu större överflöd – och den besegrade rörelsen återkom i en andra attack som var ännu mer medveten och total. Många tänkte visserligen allt detta som historien och nutiden klart visat – en del till och med sade det – men det gjordes abstrakt och alltså i tomma luften: utan möjlighet att ingripa. Situationisternas förtjänst bestod helt enkelt i att de kände igen och pekade ut nya angreppspunkter för revolten i samhället (vilket inte på minsta sätt uteslöt utan tvärtom återinförde alla de gamla): urbanism, skådespel, ideologi etcetera. Då denna uppgift utfördes på ett radikalt sätt, blev den i stånd att framkalla – i varje fall ordentligt förstärka – vissa fall av praktisk revolt. Ekot kom inte att saknas: under den föregående epoken hade få inom de olika vänsterismerna fört fram en kritik som täcker allt. Om många människor gjort vad vi har skrivit, så är det för att vi huvudsakligen skrev det negativa, det som upplevts av så många före oss och även av oss själva. Det som denna vår 1968 trädde fram i medvetandets dager var alltså ingenting annat än vad som slumrade i "skådespelssamhällets" natt, vars ljud och ljus bara visade upp en evig, skenbart förnuftig, dekor. Och vi, vi hade "sammanlevt med det negativa" enligt det program vi formulerade 1962 (jfr IS nr 7, sid. 10). Vi framhåller inre våra "meriter" för att inhösta applåder utan för att upplysa så många andra som möjligt som vill handla på samma sätt.

Alla de som blundade för denna "kritik bland allt kaos" begrundade bara sin egen försakelse i det moderna herraväldets orubbliga förtryck. När den totala revolutionens underjordiska spöken reste sig och ursträckte sin makt över hela landet, så framkallade den gamla världen spökaktiga illusioner som löstes upp i full dager. Efter trettio år av misär, som i revolutionens historia bara gäller för en månad, kom helt enkelt denna majmånad som i sig sammanfattar trettio år.

Att förverkliga våra önskningar kräver ett precist historiskt arbete. Något som är raka motsatsen till den intellektuella prostitutionen, som ympar in sina eviga illusioner på vilken verklighet som helst. Denne Lefebvre, till exempel, som citerades redan i det föregående numret av denna tidskrift (oktober 1967) därför att han i sin bok Positions contre les technocrates (editions Gonthier) vågade sig på en kategorisk slutsats, vars vetenskapliga uppblåsthet knappt sex månader senare avslöjade sitt verkliga värde: "Situationisterna framlägger inte en konkret utan en abstrakt utopi. Inbillar de sig verkligen att folk en vacker dag kommer att titta på varandra och säga: 'Nu får det vara nog! Nu får det vara nog med arbete och ledare! Låt oss göra slut på det!' och att de sedan skall stiga in i den odödliga festen, in i skapandet av situationer? Även om detta en gång hänt – i gryningen den 18 mars 1871 – så kommer detta tillfälle inte att upprepas." Lefebvre sågs sålunda bidra med lite intellektuell influens, där han i smyg kopierade vissa av SI:s radikala teser (jämför med vårt flygblad från 1963 "Till historiens soptipp", omtryckt i IS nr 12) men sanningen i denna kritik förbehöll han det förgångna. Ändå härrörde den snarare från nutiden än från Lefebvres historiska eftertanke. Vad han varnade för var illusionen att en rörelse idag skulle kunna återfinna dessa resultat. Tro bara inte att Henri Lefebvre är den enda före detta tänkare som definitivt förlöjligats av vad som hände: de som inte bar sig lika jönsigt åt som han, tänkte icke desto mindre likadant. Alla de som rotar i det historiska intet erkände under känslostormen i maj att ingen hade förutsett något av vad som hände. För sig måste man dock betrakta alla de sekter av "återuppståndna bolsjeviker", som under de senaste trettio åren inte för en sekund upphört med att utropa revolutionen av typ 1917 som omedelbart förestående. Men också dom tog ordentligt miste: nu var det verkligen inte 1917 och dom var sannerligen inte Lenin. Vad beträffar den gamla icke-trotskistiska vänsterns spillror, saknades för dem åtminstone en större ekonomisk kris. Varje revolutionärt ögonblick underordnade de denna kris återkomst och de såg ingenting komma. Nu, då dom tycker att det var en revolutionär kris i maj, måste de alltså bevisa att denna osynliga ekonomiska kris fanns där under våren 1968. Utan rädsla för att verka löjliga pysslar dom med att producera dessa bevis, grafiska framställningar över hur arbetslösheten och priserna steg och så vidare. Den ekonomiska krisen är alltså för dem inte längre denna objektiva, fruktansvärt visionära, realitet som genomlevts och beskrivits så mycket ända fram till 1929 utan en slags närvaro i nattvarden, som bekräftar deras religion.

På samma sätt som det skulle vara nödvändigt att ge ut en ny upplaga av hela uppsättningen IS för att visa i vilken grad alla dessa människor kunnat missta sig före maj, så skulle det också behöva skrivas en mastig volym för att visa kring bland de dumheter och halvbekännelser som fabricerats efter maj. Vi kan nöja oss med att citera den pittoreske journalisten Gaussen, som den 9 december 1966 trodde sig kunna lugna le Mondes läsekrets genom att om några situationistiska galningar, upphovsmännen till Strasbourgskandalen, skriva att de har "ett messianskt förtroende för massornas revolutionära kapacitet och för deras inneboende fallenhet att handskas med friheten". Frédéric Gaussens inneboende fallenhet att handskas med friheten har sedan dess förvisso inte utvecklats ett vitten – men se, där har vi ju honom igen och det i samma tidning av den 29 januari 1969 och nu är han alldeles förryckt över att överallt finna "känslan av att den revolutionära vindpusten är universell". "Gymnasister i Rom, studenter i Berlin, "rasande" i Madrid, Lenins "föräldralösa barn" i Prag, oppositionella i Belgrad – alla angriper de samma värld, den Gamla Världen..." Och Gaussen tillskriver nu – varvid han använder nästan exakt samma ord – alla dessa revolutionära hopar denna "kvasimystiska tro på massornas skapande spontanitet."

Vi vill inte triumferande breda ut oss över våra intellektuella motståndares bankrutt, och det inte därför att denna "triumf" – som i själva verket helt enkelt är den moderna revolutionära rörelsens triumf – skulle sakna betydelse. Nej, vi avstår på grund av ämnets enformighet och på grund av det iögonenfallande uppenbara i den bedömning som, beträffande hela den period som slutade i maj, förkunnade den direkta klasskampens återkomst; klasskampen som erkänner aktuella mål, historiens återkomst (tidigare var det det existerande samhällets omvälvning som verkade osannolik, nu är det dess upprätthållande). I fortsättningen är det istället viktigare att ställa nya problem; att kritisera majrörelsen och att inleda den nya epokens praktik.

De nya strävandena (som för övrigt hittills förblivit virriga) efter en radikal kritik av den moderna kapitalismen – privat eller byråkratisk – hade ännu inte i några andra länder lämnat den trånga bas dom erövrat i en del av studentmiljön. Majrörelsen däremot var ingen studentrörelse, fastän såväl regeringen och tidningarna som den modernistiska sociologins ideologer låtsas tro det. Den var en revolutionär, proletär rörelse som efter ett halvsekels undertryckande och normalt fråntagen allt åter dök upp: dess olyckliga paradox bestod i att konkret bara ta till orda och ta gestalt på det i högsta grad ogynnsamma området för en studentrevolt: gatorna som hölls av de upproriska runt Quartier Latin och de ockuperade byggnaderna i denna zon, som till största delen tillhörde Education Nationale. Istället för att stanna upp inför den verkligt löjliga historiska parodi som de leninistiska och sino-stalinistiska studenterna framförde förklädda till arbetare (oh, att äntligen få vara proletariatets ledande avantgarde!), måste man inse att det man såg var motsatsen: den mest avancerade delen av arbetarna – oorganiserade och splittrade av förtryckets alla former – förklädda till studenter i fackföreningarnas och skådespelsinformationens lugnande bilder. Majrörelsen var inte en eller annan politisk teori som sökte sina medverkande arbetare; den var det handlande proletariatet som sökte sitt teoretiska medvetande.

Att det sabotage, som förövades av några grupper unga revolutionärer – som i själva verket var notoriska anti-studenter (De rasande och den lilla minoritet i "22 mars" som så sent avlöste deras verksamhet) – på universiteten i Nantes och Nanterre, gav tillfälle att utveckla direkta kampformer, som speciellt de yngre arbetarnas missnöje, till exempel i Caen och Rodon, redan valt under de första månaderna 1968 – ja, det är en omständighet som inte på minsta sätt är väsentlig och som inte på något sätt kunde skada rörelsen. Det som skadade den var, att den framvällande strejken i sin egenskap av vild strejk riktad mot fackföreningarnas alla önskningar och åtgärder kunde kontrolleras av fackföreningarna. Dessa accepterade den strejk de inte kunde hindra (och så uppför sig alltid en fackförening vid vilda strejker). Denna gång måste de emellertid acceptera den i nationell skala. Och det var genom att acceptera denna "icke-officiella" generalstrejk som de förblev accepterade av den. De fortfor att kontrollera fabriksgrindarna och fortfor att vara isolerade från den verkliga rörelsen – på en och samma gång från den enorma majoriteten av arbetare som helhet och från varje företag i förhållande till de andra. Den handling, som var den mest enhetliga och mest radikala kritik som någonsin skådats, blev således samtidigt till en summa av isolerade delar och till en festival av plattityder i de officiellt framförda kraven. På samma sätt som fackföreningarna varit tvungna att släppa fram strejken i småbitar, som mynnade ut i en kvasitotalitet, var det bit för bit som dom skred till verket för att likvidera rörelsen. Med terroristiska knep och via förbindelser, som de hade ensamrätt till, tvingade de folket inom varje näringsgren att acceptera de smulor som alla ännu den 27 maj förkastade. På så sätt slogs generalstrejken tillbaka till ett jämviktsläge av kallt krig mellan fackföreningsbyråkrater och arbetare. Fackföreningarna erkände strejken på det villkoret att strejken genom sin praktiska passivitet tyst erkände att den inre dög något till. Fackföreningarna – alltifrån de stalinistiska till de förborgerligade reformistiska – "missade inte en chans" att vara revolutionära, ty de är absolut inte revolutionära. Och de missade inte en chans att vara reformister som tog hem mycket, ty situationen var alltför farligt revolutionär för att de skulle ta risken att leka med den, för att de ens skulle hänge sig åt att dra fördel av den. Helt uppenbart ville de att detta till varje pris omedelbart skulle ta slut. Med en mest fantastisk och öppet diskuterad cynism (lätt igenkännbar i sin entydighet och antagen med sakkännedom) låtsas nu det stalinistiska hyckleriet – i beundransvärd samstämmighet med sociologer, modell vänsterist (jfr Coudray i "La Breche", Ed. du Seuil) – visa en ovanlig respekt för arbetarnas kompetens (och det gör man bara i exceptionella ögonblick) och för deras, som man antar, "erfarna" beslut: arbetarna visste för en gångs skull vad de ville, "de ville inte ha någon revolution"! Men det bästa beviset på arbetarnas reella, avväpnade och fruktansvärda vilja är de hinder, som sattes upp för denna deras föregivna brist på vilja och de munkavlar som dom belades med allt under det att byråkraterna badade i ångest och lögnaktighet. Bara om man glömmer den historiska totaliteten i det moderna samhällets rörelse kan man njuta av denna positivism, som resonerar i cirklar och som överallt tycker att den nuvarande ordningen är förnuftig därför att den höjt sin"vetenskap" ända till att så småningom betrakta denna ordning skild från själva frågan och skild från svaret. Sålunda noterar samme Coudray "att om man har dessa fackföreningar så kan man bara få 5%, och är det 5% man vill ha så räcker dessa fackföreningar till". Om man lämnar åt sidan frågan om alla dessa herrars avsikter i förhållande till deras faktiska liv och intressen, så är det de minst sagt saknar dialektik.

Arbetarna hade naturligtvis – som alltid och överallt – utmärkta skäl att vara missnöjda och satte igång den vilda strejken därför att de anade den revolutionära situation som uppstått genom de nya sabotageformerna vid universiteten och genom de på varandra följande misstagen som dessa framkallade hos regeringen. Uppenbarligen var arbetarna också lika likgiltiga som vi inför olika former eller reformer av universitetet. Men de var inte likgiltiga inför kritiken av kulturen, dekoren och vardagslivet i den avancerade kapitalismen – denna kritik som så snabbt bredde ut sig sedan den första rispan gjorts i universitetets täckmantel.

Arbetarna har genom sin vilda strejk dementerat de lögnhalsar som talat i deras namn. Inom de flesta företag har de inte förstått att gå så långt som att för egen räkning sanningsenligt ta till orda och säga vad de ville. Men för att säga vad de ville var det nödvändigt just att de genom sitt självständiga handlande skapade de konkreta – överallt obefintliga – förhållanden, som skulle tillåta dem att handla och prata. Den nästan överallt förekommande bristen på en sådan dialog, på en sådan sammanbindning såväl som på en teoretisk kunskap om den proletära klasskampens självständiga mål (och dessa två grupper av faktorer kan bara utvecklas tillsammans) hindrade arbetarna från att expropriera dem som exproprierat deras verkliga liv. Den avancerade kärnan av arbetare (kring vilken nästa revolutionära proletära organisation kommer att ta form) kom alltså till Quartier Latin som en fattig släkting till "studentreformismen", som själv till stor del var en konstgjord produkt av pseudoinformationen eller smågruppernas illusoriska bländverksarbete. De var unga industriarbetare, tjänstemän, arbetare från ockuperade kontor, raggare, arbetslösa, "galna intellektuella", "katangeser", revolterande gymnasister. Ofta var de senare dessa arbetarsöner som den moderna kapitalismen i konsoliderande syfte rekryterar för undervisning till reducerat pris. (Stalinister, era söner är med oss!).

Att en icke oansenlig del av de franska studenterna, och särskilt då de som befann sig i Paris, deltog i rörelsen är ju ett klart faktum; något som dock varken kan tjäna som en grundläggande karaktärisering eller ens som en av dess viktigaste hållpunkter. Av 150.000 parisstudenter var på sin höjd 10.000 till 20.000 närvarande under de minst besvärliga timmarna vid demonstrationerna och bara några tusen vid de våldsamma sammanstötningarna på gatan. Det enda ögonblick under krisen som uteslutande låg i studenternas händer – för övrigt ett av de avgörande ögonblicken i rörelsens utvidgning – var det spontana upploppet i Quartier Latin den 3 maj efter arresteringen av ansvarigt vänsterfolk i Sorbonne. På morgonen efter ockupationen av Sorbonne var nära hälften av deras generalförsamling, som då uppenbarligen började få en uppviglande funktion, fortfarande studenter som var oroliga för sina examensvillkor och som ville ha någon sorts för dem själva gynnsam universitetsreform. Vissa av de något klyftigare deltagande studenterna medgav otvivelaktigen att frågan om makten var ställd; men dessa medgav det oftast då de tillhörde det naiva klientelet kring de små vänsteristpartierna – de såg det hela från gamla leninistiska scheman eller från det främmande inflytandet från yttersta Östern av Mao-stalinismen. Mycket riktigt hade dessa smågrupper sin kvasiexklusiva bas i studentmiljön och den misär som fortfarande bevarats där kunde tydligt avläsas i de kvasitotala flygblad som kom från denna miljö: Kravetztypernas obetydlighet och Krivinetypernas dumhet. De tillskyndande arbetarnas finaste ingripanden under Sorbonnes första dagar hälsades av dessa studenter, som drömde om att bli fil. dr. i Revolution, oftast med pedantiskt och högdraget skitsnack – trots att de dräglade och applåderade vid stimulus av den mest tafatte manipulatör, som samtidigt med att han slängde fram något skitdumt framhöll arbetarklassen med utmärkelse. Själva det faktum att dessa grupperingar rekryterar en viss mängd studenter är dock redan det ett sjukdomstecken på dagens samhälle: smågrupperna är det teatraliska uttrycket för en reell och oklar revolt som söker sina orsaker till reducerat pris. Slutligen vittnar det faktum att en liten fraktion av studenterna verkligen anslutit sig till majs alla radikala krav ännu en gång om rörelsens djup – och det förblir till deras aktning.

Fastän åtskilliga tusen studenter, betraktade som individer, genom de erfarenheter de fått 1968 kunnat mer eller mindre fullständigt frigöra sig från den plats som är dem anvisad i samhället, så har inte den stora massan av studenter förändrats. Detta snarare på grund av att det sociala mål som bestämmer studentens framtid också bestämmer hans sanna natur och inte hans sociala ursprung (oftast borgerligt eller småborgerligt) som det är en pseudomarxistisk platthet att betrakta som bestämmande. Och studenten är alltigenom tillverkad för och betingad av den modern industriella produktionens höga, mellersta eller lägsta kaderplatser. Förresten är studenten ohederlig när han tar anstöt av att "upptäcka" logiken i sitt formande. Det är aldrig någon som stuckit under stol med den. Att det blivit ekonomiskt osäkert om man skall sysselsätta honom optimalt, och särskilt om det verkligen är önskvärt med de "privilegier" som samhället idag kan erbjuda honom, har avgjort haft betydelse för hans förvirring och revolt. Att ansluta sig till den ena eller andra byråkratiska smågruppsideologin blir den naturliga följden av studentens inneboende karriärlusta. Studenten som drömmer sig vara bolsjevik eller stalinist som skall erövra nya områden (dvs. maoist) satsar både på jämnt och udda: om inte den maktförändring han önskar inträffar, så räknar han säkert med att, på grund av den enkla orsaken att han studerat, få förvalta någon liten bit av samhället som kapitalistisk kader Och ifall hans dröm blir verklighet ser han sig förvalta samhället på ett mera ärorikt sätt och med en finare grad i sin egenskap av "vetenskapligt" garanterad kader. Smågruppernas drömmar om att få härska tar sig ofta ett visst fumligt uttryck i det förakt som dessa fanatiker tror sig ha rätt att känna gentemot vissa av arbetarnas krav, som de ofta helt simpelt betecknar som "livsmedelskrav". Redan där ser man i denna vanmakt, som skulle göra bäst i att tiga, föraktet sticka fram; föraktet som dessa vänsterister och självutnämnda experter på arbetarnas allmänna intressen skulle vara så lyckliga att, när de väl har statsmakten och polisen i "sina bräckliga händer" (som dock stärkts av deras opportunism), få kunna sätta upp mot samma arbetares framtida missnöje – precis som i Kronstadt, precis som Peking. När man äntligen röjt undan detta de enväldiga byråkraternas perspektiv, så är det omöjligt att ta på allvar sociologernas och journalisternas påstådda motsättning mellan upproriska studenter, som förmodas säga nej till konsumtionssamhället, och arbetare, som fortfarande gärna vill få del av det. Den konsumtion det gäller är bara en konsumtion av varor. Den är en hierarkisk konsumtion, och den ökar för alla, men bara genom att bli mer hierarkisk. Den moderna varans bytesvärdes sjunkande och förfalskning sker i allas närvaro – fastän på ett ojämlikt sätt. Alla upplever denna konsumtion av skådespels- och verkliga varor i en fundamental fattigdom "därför att den inte själv ligger bortom knappheten utan är en knapphet som blivit förmögen" (La Société du Spectacle). Arbetarna tillbringar också sina liv med att konsumera skådespelet, passiviteten, den ideologiska lögnen och varan. Men dessutom är deras illusioner om de konkreta förhållanden som pådyvlas dem, om vad i varje ögonblick av deras liv produktionen av allt detta kostar dem, mindre än någon annans.

I egenskap av socialskikt som också befinner sig i kris, har studenterna under maj 1968 av alla dessa orsaker inte varit något annat än hela rörelsens eftertrupp.

Den nästan allmänt förekommande otillräckligheten hos den bråkdel studenter som visade revolutionära avsikter har förvisso i förhållande till den lediga tid som dessa skulle ha kunnat ägna åt att belysa revolutionens problem varit bedrövlig men av underordnad betydelse. Otillräckligheten hos den stora massan arbetare, som hålls i band och beläggs med munkavel, har däremot varit mycket ursäktlig men av avgörande betydelse. Vad beträffar situationisternas fastställande och analys av krisens viktigaste ögonblick, så har de framlagts i René Viénets bok Enragés et situationnistes dans le mouvement des occupations ("Rasande och situationister i ockupationsrörelsen", Gallimard 1968). Här räcker det för oss att resumera de punkter som markerats i denna bok, sammanställd i Bryssel under de tre sista veckorna i juli av dokument som redan då var tillgängliga. Av dessa punkter bör emellertid enligt vår åsikt inte någon slutsats modifieras. Från januari till mars tog sig gruppen av rasande för att med framgång sabotera föreläsningarna och lokalerna (de avlöstes i april så sakteliga av "22 mars-rörelsen"). Universitetsrådets repression, som var alltför långsam och klumpig, i kombination med två på varandra följande stängningar av Nanterrefakulteten resulterade i studenternas spontana uppror i Quartier Latin den 3 maj. Universitetet förlamades av strejken och av polisen. En veckas kamp på gatorna gav tillfälle åt de unga arbetarna att sälla sig till upproret; åt stalinisterna att genom ett otroligt förtal göra bort sig varenda dag; åt SNEsups och smågruppernas styrande vänsterkretsar att briljera med sin brist på fantasi och principfasthet; åt regeringen att alltjämt använda sin styrka i otakt med tiden och till att göra olyckliga medgivanden. På natten mellan den 10 och 11 maj väckte rörelsen, som bemäktigade sig kvarteren kring rue Guy Lussac och kunde hålla det mer än 8 timmar genom att bjuda motstånd vid 60 barrikader, hela landet och förmådde regeringen till en viktig kapitulation: den lät dra tillbaka ordningsmakten från Quartier Latin och åter öppna Sorbonne, som den inte längre kunde få att fungera. Mellan den 13 och 17 maj var en period då rörelsen oemotståndligt steg och utvecklades till en allmän revolutionär kris; den 16 maj var utan tvekan den avgörande dagen under vilken fabrikerna började förklara sig vara för en vild strejk. Den 13, som bara var dagen då de stora byråkratiska organisationerna påbjöd generalstrejk för att få ett snabbt och bekvämt slut på rörelsen (och genom att samtidigt om möjligt dra lite fördel av den), var i själva verket bara en början: Nantes arbetare och studenter attackerade municipalrådsbyggnaden och de som återvände till Sorbonne som ockupanter öppnade det för arbetarna. Sorbonne blev genast en folkklubb i jämförelse med vilken språket och kraven i 1848 års klubbar verkar blygsamma. Den 14 ockuperade arbetarna i Nantes sin fabrik Sud-Aviation och spärrade in direktörerna. Den 15 följdes deras exempel av två eller tre företag och från och med den 16 – den dag då strejk proklamerades vid Renault-Billancourt – av flera. Så gott som alla företag skulle följa efter; och så gott som alla institutioner, idéer och vanor skulle komma att utmanas under de följande dagarna. Regeringen och stalinisterna försökte febrilt att stoppa strejken genom att upplösa dess bärande princip: de gick med på löneeftergifter vilkas funktion var att arbetet genast skulle återupptas. Den 29 emotsåg stalinisterna själva gaullismens fall och gjorde sig mot sin vilja i ordning för att med resten av vänstern samla upp sitt farliga arv: att avväpna och krossa den sociala revolutionen. Om de Gaulle hade dragit sig tillbaka inför bourgeoisins panik och stalinisternas allt sämre uppbromsning av händelserna hade den nya makten bara kunnat bli den föregående, visserligen försvagade men officiella, alliansen: stalinisterna skulle ha försvarat en regering bestående av till exempel Mendès-Waldeck med borgerliga milisförband, aktivister från partiet och spillror ur armén. De skulle inte ha försökt göra som Kerenskij utan som Noske. De Gaulle, som var mera bestämd än sina administrationskadrer, lättade stalinisternas börda och förkunnade den 30 att han skulle försöka hålla sig kvar med alla medel – dvs. genom att sätta in armén för att påbörja ett inbördeskrig och för att hålla eller återerövra Paris. "De förtjusta stalinisterna aktade sig noga för att vädja om strejkens vidmakthållande till regimens fall. De skyndade sig att samtycka till gaullistvalet vilket var det pris de måste betala. Under sådana omständigheter låg alternativet omedelbart antingen i proletariatets självständiga bejakelse eller i rörelsens totala nederlag; mellan rådens revolution och fördragen i Grenelle. Den revolutionära rörelsen kunde inte göra upp om detta med franska kommunistpartiet utan att först ha kört iväg de Gaulle. Arbetarnas maktform, som hade kunnat utvecklas under krisens eftergaullistiska fas, fann sig på en och samma gång hejdad av staten och FKP och kunde inte undgå sitt kommande nederlag." (Viénet op.cit.) Rörelsen började avta fastän arbetarna hårdnackat fortsatte att strejka under en eller flera veckor, vilket alla deras fackföreningar enträget uppmanade dem att sluta med. Naturligtvis var bourgeoisin i Frankrike inte försvunnen; den var bara förstummad av skräck. Den 30 maj steg den tillsammans med de konformistiska småborgarna fram för att ge staten sitt stöd. Men denna stat, som redan så duktigt försvarats av den byråkratiska vänstern, kunde nu bara falla om den själv ville det, alldenstund och så länge som arbetarna inte röjt undan grundvalen för dessa byråkraters makt genom att påtvinga sin egen autonoma maktform. Arbetarna gav staten denna frihet och fick ta de gamla vanliga konsekvenserna. De hade inte i majoritet erkänt den totala betydelsen hos sin egen rörelse och ingen kunde göra det i deras ställe.

Om i en enda stor fabrik en allmän församling mellan den 16 och 30 maj hade konstituerat sig till ett råd som hade all besluts- och verkställighetsmakt, jagat iväg byråkraterna, organiserat sitt självförsvar och uppmanat alla strejkande i alla företag att sätta sig i förbindelse med dem, så hade detta sista kvalitativa steg genast kunnat föra fram rörelsen till den sista striden, som den historiskt markerat. Ett stort antal företag skulle följt efter. Ögonblickligen hade denna fabrik kunnat sättas in som ockupationsrörelsens verkliga centrum istället för det de första dagarnas villrådiga och i alla avseenden excentriska Sorbonne: äkta ombud från de talrika råd som faktiskt redan existerade i vissa ockuperade byggnader, och alla sådana som kunnat breda ut sig i industrins alla grenar, skulle ha förenats kring denna bas. En sådan församling hade då kunnat proklamera exproprierandet av allt kapital, statskapitalet inberäknat; förkunna att alla landets produktionsmedel hädanefter var det i direkt demokrati organiserade proletariatets kollektiva egendom; och hade genom sitt exempel kunnat vända sig direkt till hela världens arbetare för att få stöd för denna revolution, till exempel genom att äntligen ta i besittning några av telekommunikationens tekniska hjälpmedel. Somliga kommer att säga att en sådan hypotes är utopisk. Vi skall svara: det är precis därför att ockupationsrörelsen objektivt sett vid flera tillfällen varit en timma från ett sådant resultat som den spred en sådan skräck; något som alla genast märkte på statens vanmakt och det så kallade kommunistiska partiets panik och därefter på den lika märkbara sammansvärjning man kokat ihop för att hålla tyst om rörelsens allvar. Och det till den grad att miljoner vittnen (som på nytt fångats in av "den samhälleliga apparaten som är till för att hålla skenet uppe", vilken för dem framställer denna epok som en ungdomens övergående galenskap – kanske till och med uteslutande vid universiteten) måste undra i hur hög grad samhället självt är galet, då det på ett sådant här sätt släpper fram ett så förbluffande misstag.

Ur detta perspektiv var naturligtvis inbördeskriget oundvikligt. Ifall den beväpnade sammanstötningen inte längre berodde på vad regeringen fruktade ifråga om det så kallade kommunistiska partiets eventuella dåliga avsikter, utan objektivt sett på befästandet av en direkt proletär makt i en industriell bas (uppenbarligen en total makt och inte någon "arbetarmakt" begränsad till man vet inte vad för pseudokontroll av produktionen av deras egen alienation) så skulle den beväpnade kontrarevolutionen säkert genast ha brutit ut. Men den skulle inte vara säker på att vinna. En del av trupperna skulle uppenbarligen ha gjort myteri; arbetarna skulle ha förstått att skaffa sig vapen och skulle definitivt inte längre ha byggt barrikader – vilka utan tvivel var bra som politisk uttrycksform i början av rörelsen men strategiskt sett uppenbarligen löjliga (och alla Malraux-typerna som a posteriori sade att tanksen skulle ha tagit rue Gay-Lussac med storm bra mycket snabbare än gendarmeriet har på denna punkt förvisso rätt, men kunde de ta de politiska kostnaderna för detta? I alla fall vågade de sig inte på det, de föredrog att låtsas vara döda, och det är sannerligen inte någon humanism som fått dem att finna sig i sin förödmjukelse). En utländsk invasion hade oundvikligen följt, oavsett vad vissa ideologer tror härom (man kan ha läst både Hegel och Clausewitz och ändå bara vara en Glucksmann), utan tvivel med Natotrupper och med "Warszawapaktens" direkta eller indirekta stöd. Men allt skulle då omedelbart ännu en gång satts på spel i ett kvitt eller dubbelt inför det europeiska proletariatet.

Efter ockupationsrörelsens nederlag har såväl de som var med om den som de som var tvungna att stå ut med den ofta ställt frågan: "Var det en revolution?" Att man i pressen och i dagligt tal tagit till den fegt neutrala termen "händelserna" (les événements) visar på tvekan inför ett svar, ja till och med på tvekan inför att formulera frågan. En sådan fråga måste ställas i sitt riktiga historiska sammanhang. Journalisternas och regeringarnas tomma hänvisningar till en revolutions "lyckande" eller "misslyckande" saknar betydelse i det här sammanhanget av den enkla anledningen att ingen revolution ännu lyckats efter de borgerliga revolutionerna: ingen har avskaffat klasserna. Ingenstans har den proletära revolutionen hittills segrat, men den praktiska process genom vilken dess projekt visar sig har redan skapat åtminstone ett tiotal revolutionära ögonblick av historisk betydelse, vilka man kommit överens om att bevilja namnet revolutioner Den proletära revolutionens totala innehåll har aldrig utvecklats i dem, men varje gång rörde det sig om ett väsentligt avbrott i den förhärskande socioekonomiska ordningen och ett framträdande av nya former av och uppfattningar om det verkliga livet – skiftande fenomen som bara kan förstås och bedömas i helheten av sin betydelse och som inte kan skiljas från den proletära revolutionens historiska framtid. Av alla de partiella kriterier som använts för att bevilja eller inte bevilja beteckningen revolution på den eller den för statsmakten oroliga tiden, så är det sämsta utan tvivel det som ser till huruvida den sittande regimen fallit eller ej. Detta kriterium, som efter maj ofta åberopats av de gaullistiska tänkarna, möjliggör för dagens information att kvalificera som revolution vilken militärkupp som helst som förändrat regimens sammansättning i Brasilien, Ghana, Irak osv. Men 1905 års revolution slog inte ner tsarmakten som bara gjorde några provisoriska eftergifter. Den spanska revolutionen 1936 upphävde inte uttryckligen den dåvarande politiska makten: den sprang för övrigt fram ur en proletär revolt som utlöstes för att bibehålla republiken gentemot Franco. Och den ungerska revolutionen 1956 avskaffade inte Nagys byråkratisk-liberala regering. Den ungerska rörelsen hade dessutom beklagliga begränsningar. Den var i mycket en nationell resning gentemot ett utländskt herravälde; och detta grunddrag av nationellt motstånd spelade också en viss, om än mindre betydelsefull, roll i Kommunens upprinnelse. Kommunen undanträngde bara Thiers makt till Paris utkanter. Och sovjeten i S:t Petersburg 1905 lyckades aldrig att ens få kontroll över kapitalet. Alla de kriser som här anförts som exempel – ofullbordade i sina praktiska förverkliganden och till och med till sitt innehåll – förde dock fram tillräckligt många radikala nyheter och ställde tillräckligt allvarligt de samhällen som de attackerade på ruinens brant för att legitimt kunna kvalificeras som revolutioner. Den romantiska syn som bedömer revolutionerna efter hur stort slaktande dessa medförde förtjänar inte ens att diskuteras. Obestridliga revolutioner har framträtt genom ganska oblodiga sammanstötningar – ja, till och med Pariskommunen som skulle komma att sluta i en massaker. Och en mängd inbördeskrig har samlat döda i tusental utan att på något sätt vara revolutioner. Vanligtvis är det inte revolutionerna som är blodiga utan den reaktion och det förtryck som sätts in mot dem vid en senare tidpunkt. Frågan om antalet döda i majrörelsen har ju föranlett en polemik till vilken ordningens bevarare (som för tillfället lugnats) inte upphör att återkomma. Den officiella sanningen är att bara fem – varav en snut – dog på fläcken. Alla som påstår detta tillägger själva att det beror på en sagolik tur. Det vetenskapligt sagolika häri är att man aldrig erkänt att en enda av de många, mycket många, allvarligt sårade dött under de följande dagarna – en sagolik tur som dock inte beror på den snabba kirurgiska hjälpen, speciellt inte under natten på rue Gay-Lussac. Detta enkla fifflande med antalet döda var då mycket matnyttigt för den hårt trängda regeringen och har av olika orsaker efteråt så förblivit. De retrospektiva bevisen på ockupationsrörelsens revolutionära karaktär är i sin helhet emellertid lika lysande som de den slängt i ansiktet på världen genom att existera: beviset på att den gjort ett första utkast till en ny legitimitet är att den i juni återupprättade regimen aldrig trott sig om att kunna åtala (för att åstadkomma samma inre säkerhet i staten) de som var ansvariga för de uppenbart olagliga handlingar som berövade staten dess auktoritet och till och med dess byggnader. Men det mest uppenbara för dem som känner till vårt sekels historia är ändå detta: allt det som stalinisterna utan rast och utan ro gjort på alla stadier för att bekämpa rörelsen bevisar att revolutionen var där.

Medan stalinisterna alltid på sätt och vis representerat idealet för en arbetarfientlig byråkrati i dess rena form, trampade vänsteristernas byråkratiska embryon bara i luften. De behandlade de existerande byråkratierna påtagligt hänsynsfullt (utom "22 mars" som nöjde sig med att behandla sina egna äventyrare, ungtrotskister, maoister etc. väl) med den påföljd att det för dem bara återstod att på samma gång vilja (dock bara om det stämde med deras egna otillräckliga kalkyler) "skjuta på åt vänster" en spontan rörelse (bra mycket mer extremistisk än dem) och de apparater som inte under några förhållanden kunde göra eftergifter till vänsterismen i en så uppenbart revolutionär situation. I rikedom blomstrade också pseudostrategiska illusioner: vissa vänsterister (t.ex. Cohn-Bendit och andra medlemmar av "22 mars", ö.a.) trodde att man genom att ockupera ett eller annat ministerium natten den 24 maj skulle ha tillförsäkrat rörelsen segern, medan andra vänsterister då manövrerade för att förhindra en överdrift som inte passade in i deras egen plan om hur segern skulle nås. Andra som närde den mer blygsamma drömmen om att bevara en "ansvarig" och från råttor befriad förvaltning för att kunna hålla ett "sommaruniversitet", trodde att fakulteterna skulle bli stadsbaser för gerillan. (Alla föll de oförsvarade efter arbetarstrejken, och redan Sorbonne – fastän tillfälligt centrum för den expanderande rörelsen – kunde med alla sina öppna dörrar och nästan tömt på folk mot slutet av den kritiska natten mellan den 16 och 17 maj ha återtagits på mindre än en timma genom en framstöt av CRS-polisen). Smågrupperna som inte ville inse på vilka villkor den verkliga insatsen ställts (att en total sammanhängande medvetenhet skulle uppstå i företagen) motarbetade i lugn tillförsikt detta mål genom att i mängder sprida ut sina malätna illusioner. Likaledes genom att de överallt föregick med dåligt exempel genom sitt byråkratiska uppträdande, som alla revolutionära arbetare spottade på. Och slutligen genom att på det mest olyckliga sätt parodiera formerna hos det förgångnas revolutioner – parlamentarismen som gerilla i dess zapatista-stil – utan att denna eländiga bioföreställning någonsin återgav den minsta verklighet. De senkomna ideologerna i de små vänsteristpartierna – beundrare av misstagen i ett försvunnet revolutionärt förgånget – var vanligtvis ordentligt nedrustade för att förstå en modern rörelse. Och "22 marsrörelsen" – summan av deras filosofiska pyttipanna spetsad med en modernistisk brist på sammanhang, hopflätad av lösa trådändar – kombinerade det förgångnas så gott som alla ideologiska lyten med felen hos en naiv -ism om oreda. Bakåtsträvarna fanns i spetsen för dem som själva demonstrerade sin fruktan för "bakåtsträvande" (récuperation) som för övrigt (i brist på minsta kännedom om de elementära sanningarna om bakåtsträvande och om organisation, om vad som är ett ombud och vad som är en oansvarig "talesman", som i denna sin egenskap försvarar ledningen) bara helt vagt betraktades som någon sorts mystisk natur. "22 mars" viktigaste reella makt låg nämligen i att prata med journalister. Deras löjliga stjärnor skred fram i alla spotlights för att för pressen förklara att de var på sin vakt mot att bli stjärnor.

"Aktionskommittéerna" som bildades spontant lite överallt stod och vacklade på den tvetydiga gränsen mellan direkt demokrati och en splittrande och bakåtsträvande brist på sammanhang. Denna motsättning klöv nästan alla dessa kommittéer i deras inre. Men ännu tydligare var uppdelningen mellan två huvudsakliga organisationstyper som bägge fått samma etikett. Å ena sidan fanns det kommittéer, som bildats på lokal grund (aktionskommittéer i kvarter eller företag, ockupationskommittéer i vissa byggnader som fallit i händerna på den revolutionära rörelsen) eller bildats för att fylla vissa särskilt angivna och uppenbart praktiskt nödvändiga uppgifter, speciellt rörelsens internationalistiska utvidgning (italienska, nordafrikanska aktionskommittén etc.). Å andra sidan såg man yrkeskommittéer, som var försök att återupprätta den gamla syndikalismen, breda ut sig, men oftast i de halvprivilegierades sold – följaktligen av en prydligt korporativistisk karaktär – som talarstolar för avskilda specialister som i sin egenskap härav ville ansluta sig till rörelsen, överleva i den och till och med skaffa sig lite ryktbarhet från den ("Bions riksförsamling", Författarföreningen, Engelska Institutets aktionskommitté och resten). Ännu tydligare än motsättningen mellan målen, var dock motsättningen mellan metoderna. Å ena sidan var besluten till för att utföras, å den andra var de önskningar. Å ena sidan hade de alla drag som är utmärkande för de kommande rådens revolutionära makt, å den andra var de en löjlig parodi på statsmaktens påtryckningsgrupper.

De ockuperade byggnaderna utgjorde en av rörelsens starkaste hållpunkter när de inte stod under fackföreningarnas "lojala förvaltares" auktoritet och i den utsträckning de inte förblev isolerade som pseudofeodal egendom, som bara tillhörde de som brukade gå på universitetet (se till exempel på Sorbonne under de första dagarna, de byggnader i Nantes som "studenterna" öppnade för arbetare och uteliggare, INSA där Lyons revolutionära arbetare installerade sig, l'Institut Pédagogique National). Dessa ockupationers egen logik kunde leda till bättre resultat: man bör för övrigt lägga märke till hur lite en rörelse, som förblev paradoxalt räddhågad inför perspektivet att rekvirera varor, oroade sig för att redan ha lagt beslag på en del av statens fasta kapital.

Även om det slutligen förhindrades att detta exempel återupptogs i fabrikerna, så måste man också säga att den stil som skapades vid många av dessa ockupationer lämnade mycket i övrigt att önska. Den väl bibehållna slentrianen hindrade nästan överallt insikten om situationens betydelse och de instrument den erbjöd den pågående aktionen. I nr 77 av Informations Correspondance Ouvrière (jan 69) invänder man mot Viénets bok – som hade anfört ICO:arnas närvaro vid Censier –att de arbetare, som sedan länge är i kontakt med denna bulletin "inte har 'belägrat' varken Sorbonne, Censier eller något annat ställe; alla har varit engagerade i strejken på sina arbetsplatser" och "i församlingarna, på gatan". "De tänkte aldrig på att hålla 'en permanent plats' i den ena eller andra formen på fakulteterna, ännu mindre på att konstituera sig som 'arbetarlänk' eller 'råd', om de så vore för 'ockupationernas vidmakthållande"', vilket de sade sig betrakta som "ett deltagande i parallella organisationer i avsikt att sätta sig själva i arbetarnas ställe". Längre fram tillägger ICO att de i alla fall hållit "två möten per vecka" i sin grupp därför att "fakulteterna, och särskilt då det lugnare Censier, erbjöd gratis disponibla lokaler". Sålunda har ICO-arbetarnas skrupler (som man gärna vill föregiva de lika verksamma som modesta arbetarna som sanna, där de inlåter sig i strejken på sin noga bestämda arbetsplats och på angränsande gator) bara lett dem till att lägga en av de mest originella aspekterna, nämligen möjligheten att flytta sitt vanliga kafé till gratis lånade lokaler i någon lugn fakultet. De tillstår också – med en lika tillfredsställd min – att ett antal av deras kamrater "snart upphört att med verka vid ICO:s möten för att de inte mötte något gensvar på sin lust att 'göra något"'. "Att göra något" har för dessa ICO:are alltså blivit en skamlig tendens att "sätta sig i arbetarnas ställe", på sätt och vis i stället för arbetarnas väsen i sig, som enligt definition bara skulle existera i fabriken, där till exempel stalinisterna kommer att tvinga honom att tiga och där ICO i normala fall måste vänta sig att alla arbetarna ska befria sig på ett rent sätt och det på platsen (riskerar man inte annars att sätta sig istället för denne samme och fortfarande stumme arbetare?). Ett sådant ideologiskt val av splittringen är en utmaning mot det väsentliga behov, som så många arbetare under maj känt vara verkligen nödvändigt: samordning av och kommunikation mellan basernas kampformer och idéer vid fria möten utåt, eftersom fackföreningspolisen lagt under sig deras fabriker. ICO har vare sig före eller efter maj kommit till slutet av sitt metafysiska resonemang: den existerar själv bara som en stencilerad skrift, i vilken några tiotal arbetare tålmodigt finner sig i att "sätta" sina egna analyser "i stället för" de som spontant kan göras av några hundratal andra som inte har redigerat den. Nummer 78 från februari meddelar oss till och med "att på ett år har upplagan ökat från 600 till 1.000 ex". Men detta "Råd för ockupationernas vidmakthållande" (Conseil pour le maintien des occupations, CMDO) som bara genom att ockupera Institut Pédagogique National tycks chockera ICO:s dygd, lät till exempel utan att det skadade dess övriga aktiviteter eller tillfällighetsskrifter trycka gratis texter i 100.000 exemplar genom ett omedelbart uppnått förbund med de strejkande vid IPN-tryckeriet i Montrouge, texter vars upplaga spreds till absolut största delen bland andra strejkande arbetare. Och ännu har ingen försökt visa att dessa texters innehåll på minsta sätt kunde syfta till att sätta sig istället för beslut av några andra arbetare som helst. Och deltagandet i de förbindelser som CMDO upprätthöll i Paris och på landsbygden, har aldrig stått i motsättning till de strejkandes närvaro på arbetsplatserna (förvisso inte heller på gatan). Dessutom fann några strejkande typografer det vara bra mycket bättre att arbeta varsomhelst på annat håll med disponibla maskiner än att förbli passiva i "sina egna" företag.

Arbetarpassivitetens renlighetsivrare missade där förvisso chansen att ta till orda som svar på alla de gånger de tvingats till en tystnad, som hos dem blivit till en sorts stolt vana. Långt skadligare var emellertid närvaron av en mängd nybolsjevikiska äventyrare. Men det värsta var fortfarande den extrema bristen på homogenitet i den församling, som under de första dagarnas ockupation av Sorbonne, utan att ha velat det eller ens klart förstått det, fann sig vara den exempelbildande medelpunkten för en rörelse som drog fabrikerna med sig. Denna brist på social homogenitet berodde främst på studenternas förkrossande numerära övervikt (trots den goda viljan hos många av dem) och förstärktes av en ganska stor portion besökare, vars motiv helt enkelt var turistens. Det är en sådan objektiv bas som tillåter allt grövre myglerier av Krivines och Penous sort att breda ut sig. Deltagarnas splittring ökade den grundläggande splittringen i de handlingar som vidtogs av en improviserad församling, vilken genom händelsernas kraft kommit att representera (i detta ords alla bemärkelser och alltså även i dess sämsta) ett perspektiv av upprättande av arbetarråd över hela landet. Denna församling beslöt samtidigt för Sorbonne – för övrigt dåligt och på ett mystifierande sätt, den förmådde aldrig ens kontrollera sin egen verksamhet – och för samhället i kris: den ville och proklamerade, i tafatta men uppriktiga ord, enighet med arbetarna, den gamla världens negation. Låt oss samtidigt som vi nämner dess fel inte glömma att man lyssnade till den. Samma 77:e nummer av ICO förebrår situationisterna för att då försökt handla exemplariskt i denna församling för att "bli en legend", för att ha placerat personer "på historiens tribun". Vi tror inte att vi gjort någon till stjärna på en historisk tribun, men vi tror också att dessa "arbetarskönandars" användning av överlägsen ironi passar mycket illa här: det var en historisk tribun.