Ideologins explosionspunkt i Kina

Upplösningen av de totalitära byråkratiernas international är nu ett fullbordat faktum. För att upprepa formuleringarna från det Upprop som situationisterna publicerade i Alger i juli 1965, har den revolutionära bild som den byråkratiska lögnen ställt upp inför hela det kapitalistiska samhället, som dess pseudo-negation och faktiska stöd, nu oåterkalleligen gått i kras; och detta framför allt på det område där den officiella kapitalismen hade störst intresse av att understödja sin motståndares bedrägeri: den globala konflikten mellan bourgeoisin och det föregivna "socialistiska lägret". Trots alla försök att lägga samman bitarna har det som redan tidigare inte var socialistiskt nu upphört att vara ett läger. Den stalinistiska partidisciplinens sammanbrott yttrar sig numera i att ett tjugotal oberoende partilinjer existerar samtidigt: från Rumänien till Kuba, från Italien till det vietnamesisk-koreansk-japanska partiblocket. Ryssland, som i år rent av var oförmöget att arrangera en konferens med de europeiska partierna, föredrar att inte längre minnas den epok då man regerade Komintern. Således kan Izvestia i september 1966 förebrå de kinesiska ledarna för att "utan motstycke" ha misskrediterat de "marxist-leninistiska" idéerna, och beklagar förnärmat det sätt att argumentera "där förolämpningar ersätter ett utbyte av revolutionära åsikter och erfarenheter. De som väljer denna väg tilldelar sina egna erfarenheter ett absolut värde och visar prov på en dogmatisk och sekteristisk inställning i sin tolkning av den marxist-leninistiska ideologin. En sådan attityd är nödvändigtvis förknippad med en inblandning i broderpartiernas inre angelägenheter ...". I den rysk-kinesiska polemiken har båda makterna drivits att tillskriva sin motståndare alla antiproletära brott, samtidigt som man noga har måst akta sig för att avslöja den faktiska svaghet som består i att det är en byråkratisk klass som sitter vid makten. Polemiken kan således bara sluta med en tillnyktrad insikt på båda sidor att det har rört sig om en oförklarlig revolutionär hägrig som i brist på en annan verklighet hastigt krympt ihop till sitt gamla utgångsläge. Denna oskuldsfulla återgång till källorna uttrycktes tydligt i New Delhi i februari då den kinesiska ambassaden utnämnde Bresjnev och Kosygin till "de nya tsarerna i Kreml", samtidigt som den indiska regeringen, Moskvas allierade gentemot Kina, kunde avslöja att "Kinas nuvarande härskare har iklätt sig manchurernas imperialistiska kappa". Ett ännu mer raffinerat angrepp mot den nya dynastin i Mittens rike gjordes månaden därpå av den modernistiske statspoeten Vossnesenskij, som "ansätter Koutchoum" och hans horder och som bara räknar med "det eviga Ryssland" som bålverk mot mongolerna som nu hotar att slå läger mitt bland "Louvrens egyptiska klenoder". Den byråkratiska ideologins accelererande upplösning är lika uppenbar i de länder där stalinismen sitter vid makten som i de övriga - där de försuttit varje chans att ta den. Upplösningen har naturligtvis måst ta sin början med frågan om internationalismen, men detta är bara början på en allmän upplösning utan återvändo. För byråkratin kan internationalismen bara vara en illusorisk proklamation för att tjäna dess faktiska intressen, ett ideologiskt rättfärdigande bland andra, därför att jämfört med en proletär gemenskap är det byråkratiska samhället inget annat än uppochnedvända världen. Byråkratin är väsentligen en makt grundad på statligt ägande av nationen och det är denna logik den til syvende og sidst måste lyda, allt i enlighet med de särskilda intressen som påtvingas av den aktuella utvecklingsnivån i det land den besitter. Dess heroiska dagar är till ända med den ideologins lyckliga tid då Stalin med sådan kraft slog fast tesen om "socialism i ett land" genom att krossa revolutionerna i Kina 1927 och Spanien 1937. Den självständiga byråkratiska revolutionen i Kina - liksom den i Jugoslavien strax innan - införde ett frö till upplösning i den byråkratiska världens enhet och har brutit sönder den på mindre är tjugo år. Den byråkratiska ideologins nedbrytningsprocess har idag gått längst i just det land där, med tanke på ekonomins allmänna eftersläpning, den kvarvarande revolutionära ideologiska ambitionen måste drivas till sin spets, i det land där ideologin är som mest nödvändig: i Kina.

Den kris som sedan våren 1966 brett ut sig i Kina är ett fenomen som saknar motstycke i det byråkratiska samhället. Den byråkratiska statskapitalismens härskande klass, som i vanlig ordning utövar terror mot den exploaterade majoriteten, har med all sannolikhet funnit sig kluven i och med de konflikter och uppgörelser som framkommer ur de objektiva svårigheter den stöter på, både i Ryssland och i Östeuropa; liksom i den subjektivt överspända stil som en fullständigt lögnaktig makt alltid lägger sig till med. Men byråkratin utrensas alltid från toppen. Dess sätt att lägga beslag på ekonomin gör nämligen att den måste vara centraliserad, ty det är bara från sig själv den kan hämta den hierarkiska garantin för varje deltagande i dess kollektiva tillägnande av den samhälleliga överproduktionen. Det vill till att den byråkratiska toppen förblir intakt ty på den vilar hela systemets legitimitet. Den måste behålla sina meningsskiljaktigheter för sig själv (något som varit gängse praktik sedan Lenins och Trotskijs dagar), och även om människor i toppen kan likvideras eller bytas ut så måste funktionen bestå hos samma odiskutabla majestät. Repressalier utan förklaring eller invändningar kan sedan normalt sippra ner genom apparatens alla nivåer som ett självklart komplement till vad som för ögonblicket beslutas i toppen. Beria måst först dödas, sedan kunde han dömas; därefter kan man förfölja hans anhängare, eller likgiltigt vilka, eftersom den makt som dödar därigenom efter eget gottfinnande definierar vilka som är anhängare. Med samma åtgärd definierar den också sig själv som makten. Där har vi vad som fattats i Kina där förekomsten av uttalade meningsmotståndare, trots de överspänt fantastiska överbud som förekommit i striden om den totala makten, utgör ett bevis på att den härskande klassen har spruckit i två delar.

En samhällskris av sådan omfattning kan uppenbarligen inte förklaras med oenighet om utrikespolitiken, vilket så väl skulle passa till borgerliga observatörers förtjusning i anekdoter. Det är för övrigt värt att notera att den kinesiska byråkratin ger sitt fridsamma stöd åt en skymf som nedsablingen av Vietnam utanför dess dörr innebär. Inte heller kan personliga gräl motivera så betydande insatser. När vissa ledare anklagas för att ha "avlägsnat Mao Tse-tung från makten" sedan slutet av femtiotalet, tyder allt på att det rör sig om ett av dessa retrospektiva brott som obehindrat tillverkas vid byråkratiska utrensningar: Trotskij bedrev inbördeskrig på order från Mikadon, Sinovjev bistod Lenin för att behaga det brittiska imperiet, etc. Den som skulle ha avlägsnat en så mäktig person som Mao från makten skulle inte kunna sova på nätterna så länge Mao kunde komma tillbaka. Mao skulle alltså vara död den dag som idag är och inget skulle hindra hans trogna efterföljare att tillskriva skulden för hans död exempelvis åt Chrusjtjev. Även om styresmän och polemiker i de byråkratiska staterna säkerligen förstår den kinesiska krisen mycket bättre, kan deras deklarationer inte tas riktigt på allvar eftersom de måste akta sig för att inte säga för mycket om sig själva när de talar om Kina. Till sist har vi de vänsteristiska lämningarna i Väst som alltid villigt låter sig luras av unken subleninistisk propaganda och som här lyckas bedra sig eftertryckligare än alla andra. Allvarligt begrundar de den roll räntan, som bevarats åt kapitalistiska allierade, spelar i det kinesiska samhället. Eller så söker de i detta vimmel utröna vilken ledare som representerar Vänstern eller arbetarnas självstyre. Ja, de allra dummaste trodde att det här rörde sig om något "kulturellt", tills den maoistiska pressen i januari spelade dem ett spratt genom att avslöja att det "redan från början är en kamp om makten". Den enda seriösa diskussionen består i att undersöka varför och hur den härskande klassen har kunnat splittras till två fientliga läger. Men ett försök i den riktningen är naturligtvis omöjligt för dem som inte vidgår att byråkratin är en härskande klass, eller som inte uppfattar denna klass särskilda kännetecken utan återför dem till den borgerliga maktens klassiska förhållanden.

På frågan om varför en spricka har uppstått i det inre av byråkratin kan man bara med visshet svara att det rör sig om något som sätter hela den härskande klassens makt på spel. För att avgöra den har de båda orubbligt påstridiga sidorna inte fruktat att omedelbart riskera det som är deras klass gemensamma makt, genom att äventyra alla existerande förhållanden i dess samhällsadministration. Den härskande klassen måste alltså vara medveten om att den inte kan regera som tidigare. Det är helt klart att denna fråga handlar om ekonomin. De succesiva sammanbrotten för byråkratins ekonomiska politik är orsak till konfliktens extrema skärpa. Bakslaget för "Det stora språnget", som framför allt skylls på böndernas motstånd, har inte bara stängt utsikten för ett ultravoluntarisktiskt uppsving i den industriella produktionen utan dessutom framtvingat en katastrofal oordning som varit kännbar i flera år. Själva jordbruksproduktionens ökning sedan 1958 förefaller tämligen svag, och befolkningen ökar snabbare än livsmedelsproduktionen. Det är svårare att uttala sig om över vilka precisa ekonomiska alternativ den härskande klassen har splittrats. Troligen har ena sidan (som består av majoriteten av partiapparaten, fackföreningarnas förtroendevalda och ekonomerna) velat fortsätta, eller mer eller mindre avsevärt öka, produktionen av konsumtionsvaror, och med ekonomisk stimulans understödja arbetarnas ansträngningar. En sådan politik skulle medföra en ökning av hierarkiskt differentierad konsumtion inom breda lager av byråkratin, samtidigt med vissa eftergifter åt bönderna och i synnerhet åt arbetarna. Den andra sidan (bestående av Mao och en stor del av arméns ledande kadrer) ville sannolikt industrialisera landet till vilket pris som helst vad gäller ansträngningar. Det vill säga en ännu mer extrem tillflykt till den ideologiska energin och terrorn, till obegränsad överexploatering av arbetarna och kanske rent av ett "egalitärt" offer avseende konsumtion för en ansenlig del av den lägre byråkratin. De båda ståndpunkterna är samstämmigt inställda på att upprätthålla byråkratins absoluta dominans, och är utarbetade med tanke på att det är nödvändigt att sätta stopp för de klasstrider som hotar detta herravälde. I vilket fall var det så angeläget och livsviktigt att välja, att båda lägren trodde sig vara tvungna riskera att omedelbart förvärra samtliga de omständigheter i vilka de hamnat genom den förvirring deras splittring åstadkommit. Det är mycket möjligt att den hetsighet som är utmärkande för båda sidor är berättigad med tanke på att det inte finns någon korrekt lösning på de oöverstigliga problem som den kinesiska byråkratin står inför. De båda stridande uppfattningarna skulle alltså vara lika omöjliga att tillämpa - och ändå måste man välja.

För att förstå hur en splittring i byråkratins topp steg för steg har kunnat tränga ner till de undre lagren och på varje nivå återskapa fjärrstyrda konflikter i hela partiapparaten och staten, och slutligen bland massorna, måste man förmodligen ta med i beräkningen att den gamla administrationsmodellen i Kina, med provinser vana vid ett visst självstyre, har levt kvar. När maoisterna i Peking i januari fördömde "de oberoende kungadömena" påmindes man klart om detta faktum, och oroligheterna som utbreddes under de följande månaderna bekräftade det. Det är mycket möjligt att den byråkratiska maktens regionala autonomi, som under den ryska kontrarevolutionen bara svagt och episodiskt visade sig i Leningrads organisation, funnit många stabila baser i det byråkratiska Kina vilket visar sig i att klaner och deras anhängare har i sin ägo hela regioner av den byråkratiska makten, samexisterar med den centrala regeringen, och förhandlar med varandra på denna grundval. Den byråkratiska makten i Kina är inte född ur en arbetarrörelse, utan av en militär mobilisering av bondemassorna under ett tjugotvå år långt krig. Armén har förblivit sammanflätad med partiet vars alla ledare också varit militära chefer, och den är den främsta skolan för att sålla fram funktionärer till partiet ur de bondemassor som den utbildar. Det tycks dessutom som om den lokala administration som skapades 1949 har varit starkt beroende av framfartsvägarna för de armékårer som trängde ner från norr till söder och som i sitt kölvatten alltid lämnade efter sig personer som var regionalt lierade med dem (eller av familjeband, en konsolideringsfaktor hos byråkratiska klickar som propagandan mot Liu Shao-chi och andra klart har visat). Sådana lokala baser av en slags autonom makt inom den byråkratiska administrationen kunde således uppstå i Kina genom en kombination av den erövrande arméns organisation och de produktivkrafter som den kom att kontrollera i de erövrade områdena.

När Maos läger började sin öppna offensiv mot sina motståndares helgjutna positioner genom att sätta studenter och enrollerade skolbarn i rörelse, föreställde den sig aldrig något slags omedelbar "kulturell" eller "civilisatorisk" omstöpning av arbetarmassorna som redan satt så trångt i regimens ideologiska tvångströja. De sinnessvaga utfallen mot Beethoven och Mingkonsten liksom invektiven mot den kinesiska bourgeoisin som redan var tillintetgjord som sådan, framfördes bara för att roa församlingen - men inte utan att räkna med att denna ytliga vänsterism skulle kunna ge eko bland de undertryckta som hade alla skäl att förmoda att det fortfarande fanns hinder på vägen mot ett klasslöst samhälle. Det viktigaste målet för denna operation var att, till stöd för detta läger, på gatan visa upp regimens ideologi, som definitionsmässigt är maoistisk. Motståndarna, som inte heller kan vara något annat än maoister, befann sig omedelbart i en besvärlig situation när detta elakartade gräl sattes igång. Det är därför deras otillräckliga "självkritik" i själva verket uttrycker deras beslutsamhet att försvara de positioner de kontrollerar. Man kan därför beteckna den första fasen i striden som en sammandrabbning mellen de officiella ägarna till ideologin och majoriteten av ägarna till den ekonomiska apparaten och till staten. För att upprätthålla sitt kollektiva beslagtagande av samhället är byråkratin emellertid beroende av både ideologin och den administrativa och förtryckande apparaten. En uppdelning mellan de båda skulle vara ett extremt farligt äventyr om den inte ganska snart upphör. Det är bekant att större delen av apparaten - liksom även Liu Shao-chi personligen, trots sin utsatta position i Peking - har gjort hårdnackat motstånd. Efter de första försöken att begränsa den maoistiska agitationen till universitetsområdet, där "arbetsgrupper" intog en motsatt hållning, spred den sig till gatorna i alla större städer och började överallt genom väggtidningar och direkta aktioner angripa dem som pekats ut som ansvariga - vilket inte uteslöt misstag och nitiska överdrifter. Dessa ansvariga organiserade motstånd överallt där de kunde. De första sammandrabbningarna mellan arbetare och "rödgardister" leddes snarare av partiets aktivister i fabrikerna till stöd för apparatens lokala notabiliteter. Arbetarna, som förbittrades över rödgardisternas överdrifter, började snart intervenera på egen hand. I alla de fall där maoisterna har talat om att "utsträcka den kulturella revolutionen" till fabrikerna och senare till landsbygden, har de gjort sken av att styra ett jordskred, som under hela hösten 1966 har glidit dem ur händerna och i själva verket handlat stick i stäv mot deras egna planer. Industriproduktionens nedgång, desorganiseringen inom transportväsendet, bevattningssystemet, den statliga administrationen (trots Chou En-lais ansträngningar); hoten mot höst- och vårskörden, det fullständiga stoppet i undervisningen - särskilt allvarligt i ett underutvecklat land - under mer än ett år; allt detta är det oundvikliga resultatet av en kamp, vars utbredning enbart beror på motståndet från den del av byråkratin vid makten som det gällde för maoisterna att få att ge efter.

Maoisterna, vars politiska erfarenheter knappast är förknippade med strider i stadsmiljö, har haft all anledning att bekräfta Machiavellis recept: "Man ska akta sig för att mana till uppror i en stad i tron att man kan stoppa det eller styra det efter behag" (Istorie fiorentine). Efter några månader av pseudokulturell pseudorevolution är det en verklig klasskamp som har uppstått i Kina, där arbetare och bönder har börjat agera på egen hand. Arbetarna har inte kunnat bortse från vad det maoistiska perspektivet betyder för deras del; bönderna, som såg sina egna jordlotter hotade, har i flera provinser börjat fördela "folkkommunernas" jord och utrustning mellan sig (dessa är bara de tidigare administrativa enheternas nya ideologiska kläder, de gamla kantonerna som fått en allmän uppsnyggning genom att sys om). Järnvägsstrejkerna, generalstrejken i Shanghai - som precis som den i Budapest betecknas som kapitalisternas privilegierade vapen -, strejkerna i de stora industriella områdena Wuhan, Kanton, Hupeh, metall- och textilarbetarnas strejk i Chungking, bondeöverfallen i Szechwan och Fukien, kulminerade i januari och förde Kina till randen av kaos. I spåren efter de arbetare i Kwangsi som sedan september 1966 organiserat sig i "purpurgarden" för att bekämpa rödgardisterna, och efter de antimaoistiska kravallerna i Nanking, har olika "arméer" bildats i provinserna som till exempel "Första augustiarmén" i Kwangtung. Den nationella armén var i februari och mars tvungen att gripa in överallt för att tygla arbetarna, leda produktionen med "militär kontroll" av fabrikerna, och till och med med stöd av milis kontrollera jordbruksarbetet. Arbetarnas kamp för att behålla eller höja sina löner, denna famösa tendens till "ekonomism" som fördöms av herrarna i Peking, har accepterats eller rent av stötts av vissa av apparatens lokala kadrer i deras motstånd mot de rivaliserande maoistiska byråkraterna. Men det är helt klart att kampen har förts av en beslutsam strömning inom arbetarnas breda lager. Att de "yrkesföreningar" som bildades efter att regimens fackföreningar upplöstes genom ett avsteg från den maoistiska linjen av byråkratin, i sin tur upplöstes i mars på ett auktoritärt sätt, visar detta med önskvärd tydlighet. Sålunda fördömde Jiefang Ribao i Shanghai i mars "den feodala tendensen hos dessa föreningar som inte har bildats på klassgrund (läs: den egenskap som definierar denna klassgrund är den maoistiska maktens rena monopol) utan på yrkestillhörighet och som har som syfte att kämpa för dessa arbetares partiella och omedelbara intressen". Detta försvar av de rätta ägarna till kollektivets allmänna och permanenta intressen kom också klart till uttryck den 11 februari i ett direktiv från regeringen och centralkommitténs militära råd: "Alla element som lagt beslag på vapen och stulit vapen skall arresteras."

I det läge då den kinesiska armén anförtroddes att lösa denna konflikt - som av allt att döma krävt tiotusentals döda bland dem som ställt sig upp emot stora välutrustade arméenheter och rentav krigsfartyg - är armén själv splittrad. Den ska säkerställa och intensifiera produktionen fastän den inte längre är en garant för maktens enhet i Kina - för övrigt skulle en direkt inblandning mot landsbygdsbefolkningen innebära en enorm risk eftersom armén rekryterar sina soldater huvudsakligen från bönderna. Den vapenvila som maoisterna sökte i mars-april genom att förklara att alla partimedlemmar kunde få återupprättelse med undantag för "en handfull" förrädare och att det största hotet nu var "anarkismen", visar inte bara på en oro inför svårigheten att sätta stopp för den frigörelse bland ungdomen som tillstött efter dess erfarenheter i de röda gardena, utan också en väsentlig oro hos den härskande klassen för att stå på randen till sin egen upplösning. Partiet, den centrala och den lokala administrationen, befinner sig nu i sönderfall. Det gäller att "återupprätta arbetsdisciplinen". "Uteslutningar och avsättande av hela kadrer måste fördömas utan återhållsamhet", förklarar Röda Fanan i mars. Och redan i februari skrev Nya Kina: "Ni krossar alla ansvariga ... men när ni har tagit kontroll över en organisation, vad finner ni då annat än tomma salar och en handfull stämplar?" Rehabiliteringar och nya kompromisser följer på varandra utan större betydelse. Byråkratins själva överlevnad är den verkligt stora frågan som förpassar övriga politiska avgöranden till ett lägre plan av enbart metoder.

Från våren 1967 kan man säga att "kulturrevolutionen" har lidit ett förödande nederlag och att detta nederlag helt klart är det mest omfattande i den kinesiska byråkratiska maktens långa rad av nederlag. Med tanke på operationens extraordinära kostnad, har inget av dess mål uppnåtts. Byråkratin är mer splittrad än någonsin. Alla nya grupperingar som kommit till makten i de regioner som hålls av maoisterna är splittrade i sin tur: "den revolutionära trippelalliansen" - armén, rödgardisterna, partiet - faller ständigt sönder både på grund av antagonismen mellan dessa tre krafter (partiet i synnerhet håller sig i bakgrunden och blandar sig i enbart för att sabotera för de övriga) och på grund av de ständigt skärpta motsättningarna inom var och en av dessa tre krafter. Det tycks lika svårt att lappa ihop apparaten som att skapa en ny. Och framför allt: minst två tredjedelar av Kina kontrolleras inte på något vis av makten i Peking.

Förutom Liu Shao-chis anhängares regeringskommittéer och arbetarnas kamprörelse som fortsätter att befästa sig, framträder nu också krigsherrarna uniformerade som oberoende "kommunistiska" generaler. De förhandlar direkt med centralmakten och för sin egen politik, särskilt i de avlägsna regionerna. Efter gatustrider i Lhasa satte general Chang Kuo-hua, Tibets härskare sedan februari, in pansar mot maoisterna. Tre maoistiska divisioner sändes ut "för att utplåna revisionisterna". De tycks bara ha haft begränsad framgång eftersom Chang Kuo-hua fortfarande kontrollerar regionen i april. Den första maj togs han emot i Peking för förhandlingar som slutade med en kompromiss som innebar att han fick i uppdrag att skapa en revolutionär kommitté att styra Szechwan, där en "revolutionär allians" under inflytande av en general Hung tagit makten i april och fängslat maoisterna. I juni har sedan medlemmar i en folkkommun tillskansat sig vapen och gått till angrepp mot militären. I Inre Mongoliet har armén ställt sig fientlig mot Mao i februari under ledning av Liu Chang, en tillförordnad folkkommissarie. Samma sak har hänt i Hopeh, Honan och Mandchuriet. I maj försökte general Chao Yung-shih genomföra en anti-maoistisk kupp. Sinkiang, med sina kärnkraftsanläggningar, neutraliserades i mars genom en överenskommelse med general Wang En-mao. Denne uppgavs emellertid ha anfallit "revolutionära maoister" i juni. I juli var Hupeh i händerna på general Chen Tsai-fao, kommendant i Wuhan - ett av Kinas äldsta industridistrikt. I stil med den gamla "incidenten i Sian" lät han arrestera två av de betydelsefulla ledare som kommit från Peking för att förhandla med honom. Premiärministern själv var tvungen att resa dit och man tillkännagav gemensamt som en "seger" att han lyckats få sina sändebud frigivna. Samtidigt var 2.400 fabriker och gruvor i provinsen lamslagna till följd av ett väpnat uppror av 50.000 arbetare och bönder. I början av sommaren visade det sig för övrigt att konflikten fortsatte överallt: i juni attackerade "konservativa arbetare" ett spinneri i Honan med brandbomber, i juli gick kolfälten i Fushun och oljearbetarna i Tahsing i strejk, gruvarbetarna i Kiangsi begick klappjakt på maoister, man manade till kamp mot "industriarmén i Chekiang" som beskrevs som en "antimarxistisk terrororganisation", bönderna hotade att marschera mot Nankin och Shanghai, gatustrider pågick i Kanton och Chungking, studenter i Kweiyang anföll armén och grep maoistiska ledare. Och regeringen, som beslutat förbjuda våldshandlingar "i de regioner som kontrolleras av centralmakten" tycktes ha fullt upp även där. När man inte längre kunde hejda oroligheterna, stoppade man nyheterna om dem genom att utvisa det fåtal utlänningar som fanns på plats.

I början av augusti har sprickan i armén blivit så farlig att officiella publikationer i Peking själva avslöjar att Lius partisaner ville "sätta ett självständigt reaktionärt borgerligt kungadöme på fötter i hjärtat av armén", och att (Folkets dagblad, 5 augusti) "attackerna mot proletariatets diktatur i Kina inte bara kom från de övre skikten utan även från de undre lagren". Peking har helt klart medgivit att åtminstone en tredjedel av armén har förklarat sig motståndare till centralregeringen, och att en stor del av det aderton provinser stora gamla Kina har glidit den ur händerna. De omedelbara följderna av incidenten i Wuhan tycks ha varit mycket allvarliga, en intervention av fallskärmsjägare från Peking, understödd av kanonbåtar som gått uppför Yangtze från Shanghai, slogs tillbaka efter ett regelrätt fältslag; och dessutom skickades vapen från arsenalerna i Wuhan till antimaoister i Chungking. Vidare är det värt att notera att trupperna i Wuhan tillhörde en armégrupp direkt underställd Lin Piao, den ende som betraktades som helt säker. Mot mitten av augusti hade de väpnade striderna nått en sådan omfattning att den maoistiska regeringen fann för gått att officiellt förkasta ett sådant sätt att fortsätta politiken med medel som slår tillbaka mot den själv, och försäkrade sig vara övertygad om att den skulle ta hem spelet genom att hålla sig till "pennfäktning". Samtidigt tillkännagav den att vapen delades ut till massorna i "de säkra områdena". Men var finns dessa områden? Strider blossar på nytt upp i Shanghai, som sedan månader framställts som ett av maoismens sällsynta fästen. Militären i Shantung manar bönderna till resning. Flygvapenledningen förkastas som varande fiende till regimen. Och precis som på Sun Yat-sens tid har Kanton - samtidigt som 41:a armén satt sig i rörelse för att återställa ordningen där - tagit steget över till revoltens centrum med järnvägs- och kollektivtrafiksarbetarna som spjutspets: de politiska fångarna har befriats, i hamnen har vapen destinerade till Vietnam exproprierats från lastfartyg, ett okänt antal människor har hängts på gatorna. Så sjunker Kina sakta ner i ett förvirrat inbördeskrig som på samma gång är en konfrontatation mellan den splittrade byråkratisk-statliga maktens skilda regioner, och en konfrontation mellan arbetarnas och böndernas krav och de exploateringsvillkor som de sönderslitna byråkratiska ledningarna överallt måste upprätthålla.

Eftersom maoisterna, med den framgång vi har kunnat betrakta, visat sig vara den absoluta ideologins mästare, har de hittills mötts av den mest fantastiska uppskattning och bifall från västliga intellektuella som aldrig upphör att avsöndra saliv inför sådana stimuli. I Nouvel Observateur den 15 februari påminner K.S. Karol på ett lärt sätt maoisterna om det faktum att "de verkliga stalinisterna inte är några potientiella allierade till Kina utan dess mest oförsonliga fiender: för dem påminner kulturrevolutionen med sina anti-byråkratiska tendenser bara om trotskismen ...". Det finns för övrigt många trotskister som gärna kände igen sig i den, och som därigenom gjorde sig själva perfekt rättvisa! Le Monde, som är den mest uttalat maoistiska tidningen utanför Kina, har dag efter dag proklamerat Monsieur Mao Tse-tungs nära förestående framgång i ansträngningarna att äntliga gripa den makt, som man allmänt trodde han hade gripit för aderton år sedan. Sinologerna som nästan alla är stalin-kristna - blandningen är allmänt förekommande men särskilt vanlig bland dessa - har återuppväckt den kinesiska själen för att vittna om den nye Konfucius legitimitet. Det burleska inslaget som alltid funnits i den moderat stalinofila vänsterns borgerliga intellektuellas attityd fick nu tillfälle att slå ut i full blom inför de kinesiska rekorden i denna genre: denna "kulturella" revolution måste kanske vara i tusen år, eller kanske tiotusen. Maos Lilla röda har äntligen "gjort marxismen kinesisk". "Dånet av röster som högt och tydligt samstämmigt reciterar citat hörs i alla arméenheter." "Vi fruktar inte torkan. Mao Tse-tungs tänkande är vårt livgivande regn." "Statschefen har bedömts ansvarig för att inte ha förutsett marskalk Chiang Kai-sheks helomvändning då han styrde sin armé mot de kommunistiska trupperna." (Le Monde den 4 april 1967. Det handlar om kuppen 1927 som alla i Kina lätt kunde förutse, men som man passivt måste invänta för att efterkomma Stalins order). En kör börjar sjunga den hymn som heter: Hundra miljoner människor tar till vapen för att kritisera den hemska boken Hur man bättrar sig (tills nyligen en officiell handbok av Liu Shao-chi). Listan saknar slut, men vi avslutar den med ett ord på vägen ur Folkets dagblad den 31 juli: "Läget för den proletära kulturrevolutionen i Kina är utmärkt, men klasskampen blir allt besvärligare".

Efter så mycket väsen är de historiska slutsatser man kan dra av denna period enkla. Vart Kina än kan komma att gå, har bilden av den sista byråkratisk-revolutionära makten går i kras. Den interna kollapsen sällar sig till oupphörliga sammanbrott i dess utrikespolitik: tillintetgörandet av den indonesiska stalinismen, brytningen med den japanska stalinismen, Förenta staternas förstörelse av Vietnam, och - för att avsluta - proklamationen från Peking i juli att "upproret" i Naxalbari var början på en maoistisk bonderevolution i Indien, och detta bara några dagar innan det slogs ner i första försöket av polisen: genom att stödja detta lättsinne bröt Peking med största delen av sina egna förkämpar i Indien, det vill säga det sista stora byråkratiska parti som fortfarande var troget. Det som nu står skrivet på Kinas interna kris är dess misslyckande att industrialisera landet och att framstå som modell för underutvecklade länder. När ideologin drivs mot det absoluta, exploderar den. Den absoluta tillflykten till ideologin är också dess absoluta nollpunkt: det mörker i vilket alla ideologiska katter äro grå. I den fullständiga förvirring där byråkraterna bekrigar varandra i namn av samma dogm och överallt fördömer "de borgare som tar skydd bakom den röda fanan" delar sig Dubbeltänket självt i två delar. Det är det lustiga slutet på de ideologiska lögnerna, som säckar ihop i det löjliga. Men det är inte Kina, det är vår värld som skapat detta löje. I det nummer av vår tidskrift som kom ut i augusti 1961 skrev vi att världen "på alla nivåer kommer att bli alltmer pinsamt löjlig ända tills den genomgår en total revolutionär omvandling". Man kan nu se vart den är på väg. Den nya epokens proletära kritik måste veta att den inte längre kan skona någonting, och att varje existerande ideologisk bekvämlighet kommer att tas ifrån den till skam och fasa. Då den upptäcker att den berövats sin lögnaktiga världs falska fördelar, måste den inse att den är en beslutsam negation till det globala samhället i dess helhet, och det kommer den att förstå även i Kina. Det är den Byråkratiska internationalens världsomfattande upplösning som just nu reproduceras på kinesisk nivå genom uppdelning av makten i självständiga provinser. Sålunda upptäcker Kina sitt förflutna som åter ställer det inför de verkligt revolutionära uppgifterna hos den rörelse som tidigare besegrades. Det ögonblick då det verkar som "att Mao 1967 återupptar det som han utförde 1927" (Le Monde, 17 februari 1967) är också det ögonblick då arbetar- och bondemassornas intervention väller fram över hela landet för första gången sedan 1927. Hur svårt det än må vara för dem att bli medvetna om sina självständiga mål och att sätta dem i verket, är det något i det totala herravälde som de kinesiska arbetarna fått utstå som har dött. Det proletära Himmelska mandatet har löpt ut.

16 augusti 1967

SITUATIONISTISKA INTERNATIONALEN