|
Vi kan utan större risk att ta miste slå fast att i Frankrike är studenten den näst efter polisen och prästen mest föraktade varelsen. Även om han föraktas av felaktiga orsaker som beror på den förhärskande ideologin, är de för vars skull han verkligen är föraktlig och föraktas utifrån den revolutionära kritikens ståndpunkt föga erkända och utsagda. De som nedvärderar honom av dessa felaktiga orsaker känner icke desto mindre till de verkliga. De vänder emellertid detta välgrundade förakt i en överseende beundran.
Sålunda står den maktlösa vänsterintelligentian (från Les Temps Modernes till l'Express) mållös av beundran inför studenternas påstådda "växande medvetande", och de byråkratiska organisationerna på tillbakagång (från det parti som kallar sig kommunistiskt till UNEF (1)) kämpar avundsjukt om att ge dem sitt "moraliska och materiella" stöd. Vi tänker påvisa orsakerna till detta intresse för studenterna och hur organisationerna på ett aktivt sätt medverkar till den överutvecklade kapitalismens dominans och vi tänker använda denna pamflett till att i tur och ordning förklara dessa orsaker. Det vanliga receptet att avskaffa studenternas främlingskap i samhället leder inte till något annat än förnyad alienation.
|
|
Alla analyser av och forskningar kring studentmiljön har hittills försummat det väsentliga. De har aldrig överskridit de specialiserade universitetsämnenas (psykologins, sociologins, ekonomins) synpunkter och har därför tagit miste redan från början. Alla begår, vad redan Fourier kallade en metodisk tanklöshet "därför att de sysselsätter sig med de enkla, elementära frågorna", och försummar att lägga ett totalperspektiv på det moderna samhället. Kulten av fakta undanskymmer det väsentliga, och detaljerna får en att glömma helheten. Man säger allt om samhället utom vad det egentligen är: marknadsstyrt och skådespelsartat. Sociologerna Bourderon och Passedieu står i sin undersökning "Les héritiers: les étudiants et la culture" (Arvtagarna: studenterna och kulturen) handfallna inför några partiella sanningar som de kommit fram till. Iscensättandet av reifikationen under den moderna kapitalismen tilldelar var och en en roll i den allmänna passiviteten. Studenten undkommer inte denna lag. Den roll han spelar är provisorisk och förbereder honom för den definitiva som han ska ikläda sig i egenskap av aktivt och samhällsbärande element i marknadssystemets apparat. Den är inget annat än en inträdesrit. I denna rit återfinns alla den primitiva initiationens kännetecken. Den är helt avskuren från den historiska, individuella och sociala verkligheten. Studenten är till sitt väsen delad mellan en nuvarande och en framtida ställning, båda noga upplinjerade, och övergången dem emellan sker på ett mekaniskt sätt. Hans schizofrena medvetande tillåter honom att isolera sig i ett "initiationssamhälle", han vill inte kännas vid sin framtid och hänförs av den mystiska enhet, som en tillvaro skild från historien erbjuder honom. Orsaken till att man vänt upp och ned på den officiella sanningen, dvs den ekonomiska, är lätt att inse. Studenternas ekonomiska verklighet är hård att betrakta på nära håll. I överflödssamhället är studenternas faktiska lott den yttersta nöd. 80% av studenterna kommer från samhällsskikt som har högre inkomst än arbetare, men 90% förfogar över en inkomst som är mindre än den enklaste daglönares. Studentens misär är värre än skådespelets samhälles, värre än det nya proletariatets nya misär. Vid en tidpunkt då en växande del av ungdomen frigör sig från moraliska fördomar och familjens auktoritet och så snart som möjligt inträder i förhållanden som kännetecknas av en öppen exploatering befinner sig studenten på alla nivåer i en "förlängd omyndighet", oansvarig och foglig. Även om hans senkomna pubertetskris sätter honom i opposition till hans familj godtar han utan vidare spisning att bli behandlad som ett barn av de institutioner som regerar hans dagliga liv. Koloniseringen av samhällsverksamhetens olika sektorer finner hos studenterna sitt högsta stadium. När man överför hela samhällets dåliga samvete på dem döljer man allas misär och slaveri. De skäl som vårt förakt för studenterna grundar sig på är emellertid av ett helt annat slag. De berör inte bara hans verkliga misär utan också hans anpassning till allt elände, hans sinnessjuka böjelse att saligt konsumera alienationen i hopp om att inför den allmänna bristen på intresse rikta blickarna på sin speciella brist. Den moderna kapitalismens krav gör att merparten av studenterna kommer att bilda en funktionärskader (de får alltså en roll jämförlig med de kvalificerade arbetarnas på 1800-talet (2)). Inför det lätt förutsägbara eländet i den mer eller mindre närbelägna framtid som ska "gottgöra" hans nuvarande skamliga tillstånd föredrar studenten att vända sig till nuet och piffa upp det med tomma illusioner. Själva kompensationen är alltför ömklig för att han skall bry sig om den. Morgondagen strålar inte, utan vilar i ett mediokert ljus. Därför flyr studenten in i ett overkligt nu. Som en stoisk slav tror sig studenten fullständigt fri, fastän auktoritetens bojor binder honom. I likhet med sin nya familj, universitetet, tror han sig vara den mest oberoende sociala varelsen, samtidigt som han direkt och samarbetsvilligt beror av den samhälleliga auktoritetens båda mäktigaste system, familjen och staten. Han är deras ordentliga och erkännsamma barn. Han följer samma logik som det undergivna barnet, delar systemets alla värden och mystifikationer och koncentrerar dem i sig. Det som var illusioner som påtvingades de anställda blir en inneboende ideologi hos de framtida funktionärskadrernas massa. Det forna sociala eländet frambringade historiens mest storslagna kompensationssystem (religionerna), men studenten i sin marginella misär har inte funnit någon annan tröst än det härskande samhällets mest urblekta bilder, i den burleska återupprepningen av alla dess alienerade produkter. Den franske studenten har som ideologisk varelse kommit försent till allting. Alla de värden och illusioner som utgör hans slutna världs stolthet är redan utdömda som ohållbara chimärer, sedan länge förlöjligade av historien. Studenten samlar små korn ur smulorna från universitetets bord och är fortfarande nöjd med att vara student. För sent. Den mekaniska och specialiserade undervisning som han tar emot har sjunkit lika djupt (i jämförelse med den allmänna borgerliga kulturens tidigare nivå (3)) som hans egen nivå när han kommer dit, av det enkla skälet att den verklighet som behärskar allt, det ekonomiska systemet, fordrar en massiv fabrikation av studenter som är obildade och oförmögna att tänka. Att universitetet blivit en institution av organiserad okunnighet, att den "högre bildningen" själv håller på att upplösas i takt med serieproduktionen av professorer, att alla professorer är kretiner och att de flesta av dem skulle framkalla skrattsalvor hos vilken läroverkspublik som helst - om allt detta är studenten lyckligt omedveten, och han fortsätter att respektfullt lyssna till sina lärare i akt och mening att förlora allt kritiskt sinne för att så mycket bättre spela med i den mytiska illusionen att han blivit "student", en person som allvarligt sysslar med att skaffa sig ett seriöst vetande, i hopp om att man ska anförtro honom eviga sanningar. Det är ett andens klimakterium. Allt som i dag sägs i skolornas och fakulteternas föreläsningssalar kommer av det framtida revolutionära samhället att utdömas som socialt skadligt brus. Redan nu framkallar studenten skratt. Studenten känner inte ens till att historien förändrar hans löjliga "slutna" värld. Den famösa "universitetens kris", som är en detalj i den moderna kapitalismens allmänna kris, är föremål för en dialog för döva öron mellan olika specialister. Den speglar svårigheterna att sent omsider passa in denna speciella produktionssektor i en förändring av hela produktionsapparaten. Slattarna med den gamla borgerligt-liberala universitetsideologin späds ut allteftersom deras sociala bas försvinner. Universitetet kunde hålla sig som en oberoende organisation under den fria kapitalismens epok, då den liberala staten tillät det en viss marginell frihet. Det var i själva verket fast beroende av behoven hos denna samhällstyp: att ge en previligierad minoritet, som ägnade sig åt studier, en passande allmänbildning innan den åter inträdde i leden hos den härskande klass som den knappast hade lämnat. Därifrån kommer den löjeväckande nostalgin hos de professorer (4) som, förbittrade över att ha förlorat sin funktion som sina framtida herrars vakthundar och i stället fått den betydligt simplare rollen av vallhundar, uppfyller det ekonomiska systemets inrutade bohov och förser det med manschettarbetare för dess olika fabriker och kontor. Det är de som hävdar sina arkaismer mot universitetens teknokratisering och orubbligt fortsätter att prångla ut resterna av en s.k. allmän kultur till framtida specialister, som inte vet vad de ska göra med den. Ännu allvarligare och framför allt farligare är modernisterna inom vänstern och de inom UNEF (dirigerade av extremisterna i FEGL) vilka kräver en "strukturreform" av universiteten, en "universitetens inpassning i det ekonomiska och sociala livet" dvs. deras anpassning till den moderna kapitalismens krav. Serviceinrättningarna för "allmänbildning" i de härskande klasserna tjänst, de olika fakulteter och skolor som fortfarade åtnjuter en viss anakronistisk prestige förvandlas till fabriker för massfabrikation av funktionärer och tjänstemän. Långt ifrån att bekämpa denna historiska process, som direkt underställer de sista relativt självständiga sektorerna av samhället under marknadssystemets fordringar, klagar i stället våra progressivister över de förseningar och svårigheter som uppstått vid den nya ordningens införande. De är styresmännen för det framtida programstyrda universitetet, som redan aviserat sin ankomst här och var (5). Marknadssystemet och dess moderna apologeter - se där de verkliga fienderna. Vanligtvis försiggår emellertid hela denna debatt ovanför studenternas huvuden, bland molnen i specialisternas himmel, och undgår honom fullständigt; hela hans liv och framför allt livet som helhet undgår honom. På grund av sin synnerligen prekära situation i ekonomiskt avseende är studenten dömd till ett föga avundsvärt levnadssätt för att överleva. Alltid nöjd med sin lott upphöjer han sin ömkliga misär till en originell "livsstil": bohemens. Det bohemiska levnadssättet är dock allt annat än en originell lösning, eftersom det endast kan upplevas autentiskt efter en fullständig och oåterkallelig brytning med universitetsvärlden. Dess anhängare bland studenterna - alla skryter med att vara en smula bohem - bara klamrar sig fast vid en simpel och konstlad version av det som i bästa fall endast är en halvdan individuell lösning. De förtjänar t.o.m. förakt från gamla fröknar på landet. Dessa "radikaler" fortsätter trettio år efter W. Reich (6), denne utmärkte ungdomens fostrare, med de mest traditionella erotiskt amorösa uppträdanden och avspeglar de allmänna förhållandena i klassamhället i sina mellankönsliga relationer. Deras benägenhet att spela militant i varje situation är ett vältaligt vittnesbörd om deras maktlöshet. I marginalen till den individuella frihet, som det totalitära Skådespelet tillåter, och trots den mer eller mindra slappa användningen av sin tid är studenten fortfarande okunnig om äventyret och föredrar framför detta en knappt tillmätt daglig tidsrymd, som upplinjerats till hans eget bästa av samma skådespels ordningsvakter. Utan att vara tvingad därtill skiljer han självmant mellan arbete och fritid och skriker ut ett skenheligt förakt för "arbetshästar och meritjägare". Han sanktionerar splittringen för att sedan i olika religiösa, idrottsliga, politiska eller fackliga kretsar gå och sucka över den bristande kommunikationen. Han är så dum och olycklig att han till och med frivilligt en masse överlämnar sig till psykiaters och psykologers parapolisiära kontroll, som inrättats åt honom av det moderna förtryckets avantgarde och naturligtvis applåderas av hans representanter, som i dessa psykologiska rådfrågningsbyråer (BAPU) ser en välförtjänt och nödvändig erövring (7). Det verkliga eländet i studenternas dagliga liv finner dock sin omedelbara och fantastiska movikt i hans huvudsakliga opium: konsumtionen av kulturella varor. I det kulturella skådespelet finner studenten naturligt sin plats som dess respektfulla lärjunge. Studenten som befinner sig nära produktionsplatsen utan att någonsin komma dit - helgedomen förblir stängd för honom - upptäcker den "moderna kulturen" som en beundrande åskådare. I ett skede då konsten är död är han den viktigaste trofaste åskådaren på teatrar och filmstudios och den glupskaste konsumenten av dess stelnade och cellofaninslagna kadaver på överflödets supermarkets. Han deltar med hull och hår, utan eftertanke och distans. Det är hans naturliga element. Om "kulturhusen" inte existerade skulle studenten uppfinna dem. Han bevisar på ett utomordentligt sätt sanningen i den amerikanska marketingsociologins banalaste analyser: iögonenfallande konsumtion och uppkomsten av en av reklamen framhävd skillnad mellan produkter, som är identiska i sin intighet (Pérec eller Robbe-Grillet; Godard eller Lelouch). Så snart som "gudarna" som producerar eller organiserar detta kulturella skådespel tar plats på scenen är han dess viktigaste publik, dess drömda ideal. Han medverkar också i deras obscenaste demonstrationer. Vem utom han skulle befolka auditorierna t.ex. när de olika kyrkornas präster kommer för att offentligt lägga ut sina oändliga dialoger (veckor som behandlar den s.k. marxistiska tanken, sammankomster av intellektuella katoliker) eller när litteraturens spillror kommer för att konstatera sin maktlöshet (fem tusen studenter på föredraget "Vad förmår litteraturen?"). Oförmögen som han är till verkliga passioner hämtar han sina njutningar från de livlösa polemikerna mellan Intelligensens stjärnor om skenbara problem, vilkas funktion är att dölja de verkliga: Althusser - Gardaudy - Sartre - Barthes - Picard - Lefebvre - Lévi-Strauss - Hallyday - Chatelet - Antoine. Humanism - Existensialism - Strukturalism - Scientism - Nykritisism - Dialekto-Naturalism - Cybernetism - Planétism - Metafilosofism. I sin iver fylls han av avantgardistisk stolthet över att ha sett Godards senaste film, köpt den senaste Arguments-boken (8) och deltagit i den fittan Lapassades senaste happening. Denne ignorant tror på stämpeln och tar för garanterat revolutionära nyheter de svaga surrogaten för forskningsresultat som verkligen var betydande på sin tid, men som nu utspätts och anpassats till marknaden. Hans bekymmer är att alltid behålla sin kulturella standard. Studenten är liksom alla andra ivrig att köpa nyutgåvor i pocketform av en rad viktiga och svåra texter som "masskulturen" sprider i ökande takt (9). Det är bara det att han inte kan läsa. Han nöjer sig med att konsumera dem med blicken. Hans favoritläsning förblir den specialiserade press, som orkestrerar den yra konsumtionen av kulturella nyheter. Fogligt godtar han deras ukaser och gör dem till referensramar för sin smak. Han hämtar sina njutningar från l'Express och l'Observateur eller tror att le Monde, vars blotta stil är för svår för honom, verkligen är en "objektiv" tidning som avspeglar de aktuella händelserna. För att fördjupa sina allmänna kunskaper läskar han sig med Planète, den magiska tidskrift som tar bort rynkorna och de svarta fläckarna i de gamla idéerna. Det är med hjälp av sådana vägvisare han tror sig delta i den moderna världen och bli initierad om politiken. Studenten är nämligen i högre grad än andra nöjd med att politiseras. Han är bara okunnig om att han deltar i detta skådespel. Sålunda upptar han alla de löjliga resterna och spillrorna av en vänster som tillintetgjordes för över fyrtio år sedan av den "socialistiska" reformismen och av den kontrarevolutionära stalinismen. Detta är han fortfarande okunnig om, medan Makten inser det klart och mer eller mindre oklart även arbetarna. Han deltar med sin debila stolthet i de löjligaste manifestationer som inte gör intryck på någon annan än honom själv. Hans dimmiga politiska medvetande är ett Gefundenes Fressen och studenten utgör den idealiska basen för manipulationer av de döende organisationernas spöklika byråkrater (från det s.k. kommunistiska partiet till UNEF). Dessa programmerar på ett totalitärt sätt hans fria politiska val; efter alla snedsprång eller tendenser till oberoende återvänder han stilla, efter en parodisk motsträvighet, till en ordning som inte ett ögonblick satts i fråga (10). När han går stolt fram i sitt inbillade engagemang, liksom de människor som på grund av verkligt sjuklig begreppsförvirring kallar sig JCR (Unga Revolutionära Kommunister) fast de varken är unga, revolutionära eller kommunister, är det för att glatt samlas under den påvliga ordern: fred i Vietnam. Studenten är angelägen om att opponera mot "arkaismerna" hos de Gaulle, men han inser inte att han gör det i namn av misstag i det förflutna, svalnade brott (som de stalinistiska under epoken Togliatti-Garaudy-Krusjtsjev-Mao) och att på så vis hans ungdom är ännu mer arkaisk än den makt som effektivt besitter allt det som behövs för att administrera ett modernt samhälle. Men studenten är själv en arkaism. Han tror sig ha allmänna föreställningar om allt, sammanhängande begrepp om världen som ger en mening åt hans behov att agitera och hans avsexualiserade lösaktighet. Det är därför han, en lekboll för kyrkornas senaste feberyttringar, rusar iväg till ålderdomshemmens ålderdomshem för att dyrka Guds stinkande as och klänga sig fast vid de multnande resterna av de förhistoriska religionerna som han tror ska vara värdiga honom och hans tid. Man vågar knappt understryka att studentmiljön påminner en om gamla tanter i landsorten och är den sektor där den största dosen av etablerad religion lever kvar, och den förblir också det bästa "missionsfältet" (därför att man på de andra redan har ätit upp eller jagat iväg prästerna). Där kan Studentpräster fortsätta att sodomitiskt förföra studenter med sin andliga dynga. Naturligtvis finns det alltid bland studenterna individer på tillräcklig intellektuell nivå. Dessa klarar med glans och utan möda de eländiga prov som konstruerats med sikte på de medelmåttiga, och de dominerar dessa prov just därför att de förstått systemet, därför att de föraktar det och vet sig vara dess fiender. De hämtar från studiesystemet det bästa det äger: stipendierna. De drar fördel av de luckor i kontrollen som till följd av dess egen logik måste uppstå, och genom att slå vakt om en liten oförfalskat intellektuell sektor, "forskningen", skapar de svårigheter på högsta nivå: deras öppna förakt för systemet går hand i hand med en klarsyn, vilken tillåter dem att vara överlägsna systemets lakejer, framför allt i intellektuellt avseende. De personer vi talar om figurerar ofta bland den kommande revolutionära rörelsens teoretiker och berömmer sig av att vara lika kända som denna när man för den på tal. De döljer inte för någon att vad de så lätt och lekande inhämtat från "studiesystemet" används för dess förstörelse. Studenten kan nämligen inte alls revoltera mot någonting utan att samtidigt revoltera mot sina studier, även om denna revolt infinner sig mindre naturligt än hos arbetaren, som spontant gör uppror mot sina förhållanden. Men studenten är en produkt av det moderna samhället av samma slag som Godard och Coca-Cola. Hans ytterliga främlingsskap kan inte bekämpas utom genom kamp mot samhället i dess helhet. På intet sätt kan denna kritik äga rum i studentmiljön; studenten som sådan tillväller sig ett pseudovärde som hindrar honom att bli medveten om vad han verkligen blir berövad. Han blir rågen på det falska medvetandet. Men överallt, där det moderna samhället börjar bekämpas, försiggår en ungdomens revolt som omedelbart hänger samman med en total kritik av studentens livsform.
|