Back Upp Fram    Hem

 

Det är inte nog med att teorin omsätts i praktik, praktiken måste omsättas i teori

Efter en lång period av letargisk sömn och permanent kontrarevolution håller sedan några år på att utkristalliseras en ny period av kamp, vars banérförare ungdomen tycks vara. Men när skådespelets samhälle skall skapa sig en föreställning om sig självt och sina fiender använder det sina egna ideologiska kategorier för att förstå världen och historien. Det återför allt som händer till tingens naturliga ordning och stänger in de verkliga nyheter som förebådar dennas upphävande i den trångsynta ideologiska bild som det har av sig självt. Ungdomens revolt mot det liv man påtvingar den är i själva verket inget annat än det förelöpande tecknet på en den mest omfattande omstörtning, som inbegriper alla dem som allt mer förnimmer det omöjliga i att leva; förspelet till den förestående revolutionära epoken. Men den härskande ideologin och dess tidningsorgan med sina beprövade mekanismer för verklighetsförfalskning kan endast reducera denna sant historiska rörelse till en socio-naturell pseudokategori: begreppet Ungdom (i vars väsen det skulle ligga att revoltera). På så sätt återför man vår revolterande ungdom till den ungdomens eviga revolt som återföds med varje generation och tonar bort när "den unge gripits av produktionens allvar och av en verksamhet med sikte på konkreta och verkliga mål". "De ungas revolt" har varit och är fortfarande föremål för en veritabel journalistisk inflation som av den gör ett skådespel, som man skall betrakta och berusa sig med för att förhindra att man genomlever den. Den avvikande sfären - redan integrerad - är nödvändig för att det sociala systemet skall fungera. Denna revolt mot samhället lugnar samhället därför att det tror att den kommer att förbli partiell, i "ungdomsproblemens" apartheid - som om det fanns ett kvinnoproblem eller ett negerproblem - och inte varar mer än en del av livet. Om det existerar ett "ungdomsproblem" i vårt moderna samhälle ligger det däri att samhällets djupgående kris upplevs med största skärpa av ungdomen (1). Själv en produkt av detta moderna samhälle är den modern, både när det gäller att reservationslöst integrera sig i samhället och att radikalt förkasta det. Det som förvånar är inte så mycket att ungdomen revolterar, som att de "vuxna" är så resignerade. Detta har inte en mytologisk utan en historisk förklaring: den föregående generationen har upplevt alla nederlag och känt alla besvikelser från tiden för den revolutionära rörelsens skamliga sönderfall.

Sett som begrepp är "Ungdomen" en journalistisk myt som nu är djupt förbunden med den kapitalistiska produktionsordningen, som ett uttryck för dess dynamik. Det illusoriska företräde man ger ungdomen har möjliggjorts genom uppsvinget i ekonomin efter andra världskriget, till följd av att en mängd lättpåverkade konsumenter inträtt på marknaden, en roll som garanterar en snabb integration i skådespelets samhälle. Den förhärskande världsförklaringen står emellertid ånyo i motsatsställning till den socio-ekonomiska verkligheten (ty den släpar efter denna) och det är just ungdomen som är först att uttrycka en oemotståndlig livsvilja. Ungdomen gör uppror mot den dagliga ledan och mot den döda tid, som den gamla världen fortsätter att utsöndra, sina olika försök till modernisering till trots. Den del av ungdomen som revolterar uttrycker en ren vägran, omedvetet och utan perspektiv av en samhällsomvälvning, en nihilistisk vägran. Detta perspektiv finns och förstärks överallt i världen. Man måste förbinda det med en teoretisk kritik och sedan ge denna förening en praktisk organisation.

På lägsta nivå uttrycker raggarna i alla länder med största uppenbara våldsamhet denna vägran att integreras. Den abstrakta karaktären hos deras vägran ger dem emellertid ingen möjlighet att komma från motsättningarna i ett system, vars spontana negering de är. Raggarna är produkter av alla sidor hos den nuvarande ordningen: urbanismen, som skapar stora befolkningsanhopningar, auktoritetens uppluckring, utbredandet av en allt tråkigare fritidskonsumtion, den allt mera utsträckta polisiära kontrollen över allt större sektorer av det dagliga livet, familjens överlevande som ekonomisk enhet, berövad all mening. De föraktar arbetet men de accepterar varorna. De skulle vilja ha allt som reklamapparaten visar fram för dem, genast och utan att behöva betala. Denna grundläggande motsättning behärskar hela deras tillvaro och är den ram som hindrar deras försök att komma någon vart i sökandet efter en verklig frihet i sin verksamhet, efter sitt individuella jag och efter någon slags gemenskap. (Men sådana mikrosamhällen utgör, i kanten av det utvecklade samhället, en primitivism där misären oundvikligen skapar en hierarki i gruppen. Denna hierarki, som inte kan utvecklas annat än i strid mot andra grupper isolerar varje grupp och inom varje grupp individen.) För att undgå denna motsättning måste raggarna antingen arbeta för att kunna köpa varorna - och en hel produktionssektor står uttryckligen färdig för att återvinna dem som konsumenter (mopeder, elgitarrer, kläder, grammofonskivor etc) - eller måste de attackera marknadslagarna, antingen på ett elementärt sätt genom att stjäla eller på ett medvetet sätt genom att ägna sig åt en revolutionär kritik av marknadssamhället. Konsumtionen mjukar upp dessa unga revoltörers vanor och deras revolt sjunker ner till den värsta konformism. Raggarna har inga andra utvägar än att skaffa sig ett revolutionärt medvetande eller att blint lyda i fabrikerna.

Provos är den första företeelse som gått utöver raggarnas erfarenheter; deras organisation är dess första politiska uttryck. Rörelsen har fötts ur mötet mellan några spillror från en förfallen konst på jakt efter framgång och en mängd revolterande ungdomar på jakt efter en mening med livet. Deras organisation har tillåtit båda grupperna att avancera och nå fram till en ny kampform. "Artisterna" har fört med sig vissa idéer, underbyggda med något slags ideologiskt virrvarr, medan de unga revoltörerna inte haft något annat än häftigheten i sin revolt. Redan vid organisationens bildande stod dessa tendenser åtskilda. Den teorilösa massan befann sig redan från början under förmyndarskap av ett litet skikt av suspekta ledare som försökte hålla sin makt uppe genom att sprida ut en provokatorisk ideologi. I stället för att raggarnas våld avancerat på idéplanet i ett försök att överskrida konsten så har den neo-artistiska reformismen tagit hem spelet. Provos är uttrycket för den senaste reformism som den moderna kapitalismen skapat: det dagliga livets. Medan det inte finns något annat medel än en oavbruten revolution för att förändra livet tror provohierarkin - liksom Bernstein trodde sig kunna förvandla kapitalismen till socialism med hjälp av reformer - att det är nog med att införa några lättnader i det dagliga livet. I och med att provos riktar in sig på delarna kommer de att godta helheten. För att skaffa sig en plattform har deras ledare uppfunnit den löjliga provotariatideologin (en konstnärlig-politisk sallad oskyldigt sammansatt av mögliga rester från en bankett som de inte deltagit i) som enligt dem har till uppgift att opponera mot proletariatets påstådda passivitet och förborgerligande - en änglamat för detta århundrades alla kretiner. Eftersom de misströstar om att omvandla helheten misströstar de om de enda krafter som bär upp hoppet om en möjlig omvälvning. Proletariatet är kapitalistsamhällets motor och därför dess dödliga fara: allt skapas för att undertrycka det (partier, byråkratiska fackföreningar, polis, som oftare används mot det än mot provos, exploateringen av hela dess liv) därför att det utgör den enda verkligt hotande kraften. Provos har inte begripit någonting av detta. Därför är de också oförmögna att kritisera produktionssystemet, och alltså är de fångar i systemet som sådant. Och när i ett mot fackföreningarna riktat arbetarupplopp deras medlemmar gick över till direkt våld, överflyglades ledarna fullständigt av rörelsen och i sin dårskap kunde de inte finna på något bättre än att fördöma "excesserna", åberopa pacifismen och förneka sitt program som går ut på att provocera myndigheterna att visa sin förtryckarkaraktär. Till råga på allt uppmanade man i radio de unga deltagarna i upploppet att låta sig fostras av "provos", dvs av ledarna, som på ett storstilat sätt hade visat att deras vaga "anarkism" var ytterligare en lögn. Provos revolterande medlemmar kan inte nå fram till en revolutionär kritik om de inte börjar göra uppror mot sina anförare, dvs sluta sig till proletariatets objektivt revolutionära krafter och göra sig kvitt en Constant, kungadömet Hollands hovmålare eller en DeVries, en misslyckad parlamentariker och beundrare av den engelska polisen. Endast då kan provos ansluta sig till det verkliga moderna angreppet för vilket de redan utgör en faktisk bas. Om de verkligen vill förändra världen har de ingenting att göra med dem som nöjer sig med att måla den vit.

I och med att de revolterat mot sina studier har de amerikanska studenterna omedelbart ifrågasatt ett samhälle som har användning för sådana studier. På samma sätt har deras revolt (i Berkeley och annorstädes) mot universitets hierarkier genast framstått som en revolt mot hela det sociala system som bygger på ekonomins och statens hierarki och diktatur. När de vägrar att integreras i de företag som naturligtvis varit målet för deras specialiserade studier sätter de i grunden ifråga ett produktionssystem där hela verksamheten och arbetsresultatet helt gått förlorade för upphovsmännen. På så sätt håller den revolterande amerikanska ungdomen, trots sina trevanden och sin förvirring, på att i överflödssamhället söka ett sammanhängande revolutionärt alternativ. Den uppehåller sig i huvudsak fortfarande vid relativt tillfälliga aspekter av den amerikanska krisen: negerfrågan och Vietnam. De små organisationer som bildar "the new left" präglas på ett besvärande sätt av dessa . Om ett verkligt demokratiskt krav låter höra sig kommer svagheten i deras subversiva innehåll dem att hamna i farliga motsägelser. Den fientliga inställningen till de gamla organisationernas traditionella politik uppvägs lätt av den okunnighet om politiken som kommer till uttryck i en brist på information och i illusioner om vad som verkligen sker i världen. Den abstrakta fientligheten till samhället leder dem till beundran eller stöd för dess mest uppenbara fiender: de s.k. socialistiska byråkratierna Kina eller Kuba. Sålunda finner man i en rörelse som "Resurgence Youth Movement" en dödsdom över staten och en hyllning till den kulturrevolution som leds av vår tids mest gigantiska byråkrati, Maokina. Samtidigt löper deras halvlibertära organisation i varje ögonblick risken att på grund av den uppenbara bristen på innehåll falla tillbaka i en ideologi av "gruppdynamik" eller i Sektens slutna värld. Masskonsumtionen av narkotika är ett uttryck för ett verkligt elände och protesten mot detta verkliga elände. Den är det bedrägliga sökandet efter frihet i en värld utan frihet, den religiösa kritiken av ett samhälle som lämnat religionen bakom sig. Det är inte av en slump som man särskilt i beatnikmiljön (denna höger bland revoltörer) finner härdar av avståndstagande från ideologi och accepterande av de mest fantastiska vidskepelser (Zen, spiritism, Jehovas vittnens mysticism och andra ruttna företeelser som Gandhism eller humanism...). I sitt sökande efter ett revolutionärt program begår de amerikanska studenterna samma misstag som "provos" och utropar sig till "den mest exploaterade klassen i samhället". De bör genast komma till insikt om att de inte har några intressen särskilda från alla dem som lider under det allmänna förtrycket och marknadens slaveri.

Också i öst börjar den byråkratiska totalitarismen att producera sina egna negativa krafter. De ungas revolt är där särskilt infektuös och märks bara genom kungörelser och påbud från apparatens olika organ eller på de polisiära åtgärder som man tillgriper för att verkställa dessa. Vi känner alltså till att en del av ungdomen inte längre "respekterar" moral- och familjeordningen (sådan den existerar i sina mest avskyvärda former), hänger sig åt "utsvävningar", föraktar arbetet och har slutat lyda partipolisen. I Sovjet har man också uttryckligen utnämnt en minister med uppgiften att bekämpa "huliganismen". Men parallellt med denna vaga revolt håller en mera genomtänkt kamp på att utvecklas och små grupper eller hemliga tryckalster uppstår och försvinner i takt med växlingarna i polisens förtryck. Det betydelsefullaste var de båda polackerna Kurons och Modzelewskis publicerande av sitt "Öppet brev till polska arbetarpartiet", där de uttryckligen slår fast det nödvändiga i att "avskaffa de nuvarande produktionsförhållandena och sociala relationerna" och att för detta ändamål "en revolution är oundviklig". Öststaternas intelligentia söker för närvarande att sprida och klart formulera argumenten i den kritik som arbetarna i Östberlin, Warszawa och Budapest konkretiserat, den proletära kritiken av den byråkratiska klassens makt. Denna revolt lider svårt av nackdelen att den redan från början måste fastställa de faktiska problemen och deras lösning. Om i andra länder rörelsen är möjlig men målet oklart, så är i byråkratierna i öst kampen utan illusioner och dess mål är kända. Där måste man uppfinna medlen för dess förverkligande, uppnå den väg som leder dit.

Vad den engelska revolten beträffar fann den sitt första organiserade uttryck i antikärnvapenrörelsen. Denna partiella strid som rörde sig om De hundras kommittés vaga program - som kunde samla ända upp till 300.000 underskrifrter - nådde sitt vackraste resultat på våren 1963 med RSG6-skandalen (2). Den kunde inte annat än gå tillbaka i brist på perspektiv, återerövrad av lämningar från den traditionella politiken och pacifistiska skönandar. Den i England arkaiska kontrollen av det dagliga livet har inte kunnat stå emot attackerna från den nya tiden, och den allt snabbare upplösningen av profana värden frambringar djupt revolutionära tendenser i kritiken av livsföringens alla sidor (3). Denna ungdoms krav måste förena sig med motståndet hos en arbetarklass som hör till de stridbaraste i världen med sina shop stewards och vilda strejker, och segern i deras strid kan bara sökas i ett gemensamt perspektiv. Den till makten komna socialdemokratins sammanfall ger dem bara ytterligare ett tillfälle att förenas. De explosioner som en sådan förening kan resultera i kommer för övrigt att bli ännu storslagnare än dem vi sett i Amsterdam. Vid sidan av dem kommer det provokatoriska bråket endast att framstå som en barnlek. Bara därur kan födas en verkligt revolutionär rörelse där de praktiska behoven funnit sitt gensvar.

Japan är det enda av de industriellt framskridna länderna där denna förening av studentungdomen och de avantgardistiska arbetarna redan har förverkligats. Zengakuren, den berömda organisationen av revolutionära studenter, och Ligan av unga marxistiska arbetare är de båda betydande organisationer som bildats i enlighet med Revolutionära Kommunistiska Ligans program. Denna organisation har redan börjat sysselsätta sig med den revolutionära organisationens problem. Den bekämpar på samma gång och utan illusioner kapitalismen i väst och byråkratin i de länder som kallar sig socialistiska. Den samlar redan några tusen studenter och arbetare i en organisation på demokratisk och antiauktoritär grund, som bygger på alla medlemmars deltagande i organisationens alla aktiviteter. De japanska revolutionärerna är alltså de första i världen som redan för en organiserad kamp, som har ett avancerat program och får ett vidsträckt stöd av massorna. Utan att tveka kliver tusentals arbetare och studenter ut på gatorna och trotsar häftigt den japanska polisen. Men fastän RKL orubbligt bekämpar de båda systemen har den inte förklarat dem utförligt och konkret. Den söker noga precisera den byråkratiska exploateringen, medan den ännu inte lyckats att uttryckligen förklara den moderna kapitalismens karaktär eller att kritisera vårt dagliga liv och skådespelet. Den Revolutionära Kommunistiska Ligan är ändå i grunden en avantgardistisk politisk organisation, arvtagare till den bästa klassiska proletära. Den är den just nu viktigaste revolutionära formationen i världen, och den bör hädanefter bilda en av utgångspunkterna för det nya revolutionära proletariatets nya kritik.

 

Back Upp Fram    Hem

(1) Inte bara upplever utan vill även uttrycka den.
(2) Då antikärnvapenrörelsens partisaner upptäckte, avslöjade och senare vattenfyllde de topphemliga atomskyddsrum som var reserverade för regeringens medlemmar.
(3) Man tänker här på tidskriften "Heatwave" som blir allt radikalare.