Om att slutligen skapa ett läge som omöjliggör varje steg tillbaka

Den Tredje internationalen som synbarligen skapades av bolsjevikerna för att bekämpa resterna av den reformistiska socialdemokratins Andra international och samla det proletära avantgardet i "revolutionära kommunistiska partier" var alltför bunden vid sina skapare och deras intressen för att någonstans kunna förverkliga en verkligt socialistisk revolution. I själva verket var skillnaden mellan de båda internationalerna närmast obefintlig. Alltför snart tvingades den ryska modellen på Västerns arbetarorganisationer och deras utveckling blev en enda och likartad. Mot byråkratins, den nya härskande klassens, diktatur över det ryska proletariatet svarade inom dessa organisationer en klick politiska och fackliga byråkraters makt över den stora massan av arbetare, och dess intressen kom i öppen motsättning till de senares. Det stalinistiska spöket hemsökte arbetarnas medvetande samtidigt som kapitalismen med hjälp av byråkratisering och överutveckling löste sina interna kriser och stolt utropade den nya seger som den förklarade som bestående. Ett nytt samhällssystem, ögonskenligen splittrat och varierat, håller på att bemäktiga sig världen, och den gamla världens principer fortsätter att styra vår moderna värld. De döda fortfar att plåga de levandes hjärnor.

Ett teoretiskt och praktiskt avståndstagande från stalinismen i alla dess former måste vara den banala grunden för alla framtida revolutionära organisationer. Det är uppenbart att exempelvis i Frankrike, där den ekonomiska efterblivenheten fortfarande hindrar ett medvetande om krisen, kan den revolutionära rörelsen inte återfödas annat än på ruinerna av en tillintetgjord stalinism. Stalinismens utplånande måste bli ett delenda Karthago för förhistoriens sista revolution. Den måste definitivt bryta med sin egen förhistoria och hämta all sin inspiration ur framtiden. De "återuppståndna bolsjevikerna" som spelar en "militantisk" fars i olika smågrupper på vänsterkanten är unkna rester ur det förflutna och förebådar på intet vis framtiden. Spillror från den "förrådda revolutionens" stora skeppsbrott framställer de sig som trogna försvarare av den bolsjevikiska ortodoxin: att försvara Sovjetunionen är deras ofrånkomliga stolthet och skandalösa avskedsinsats.

De kan bara upprätthålla sina illusioner i de berömda underutvecklade länderna (6), där de själva företräder den teoretiska underutvecklingen. Från Partisans (organ för den återförenade stalinismen-trotskismen) till alla de tendenser och halvtendenser som diskuterar "Trotskij" innanför och utanför den fjärde internationalen härskar samma revolutionaristiska ideologi och en likadan teoretisk och praktisk oförmåga att förstå den moderna världens problem. Fyrtio år av kontrarevolutionär verksamhet skiljer dem från Revolutionen. De har fel därför att de inte längre befinner sig i 1920, och de hade fel redan då. Upplösningen av "ultravänstergruppen Socialism ou Barbarie", efter dess splittring i de båda fraktionerna "moderna cardanister" och de "gamla marxisterna" kring Pouvoir Ouvrier, bevisar om så behövs att det inte kan finnas någon annan revolution än den moderna, och ingen annan modern tanke än den revolutionära kritik som måste återuppfinnas (7). Det är i detta sammanhang betecknande att så snart man skiljer mellan dessa båda aspekter hamnar man obevekligen på Museet för fullbordad revolutionär förhistoria eller i maktens moderna tillhåll, d.v.s. i den förhärskande kontrarevolution vars organ är Voix ouvrière eller Arguments.

Vad beträffar de små grupper av anarkister som är fångna under denna benämning så äger de ingenting annat än denna ideologi reducerad till en enkel etikett. Den otroliga "Monde Libertaire", som tydligen redigeras av studenter, når upp till den mest fantastiska nivå när det gäller förvirring och dumheter. Dessa personer godtar tydligen allting eftersom de står ut med varandra.

Det härskande samhället, som berömmer sig av sin ständiga modernisering, måste nu finna någon att tala med, lämpligen då den moderniserade negation som det själv frambringar (8). "Låt oss lämna åt de döda att begrava och begråta sina döda." Om man avromantiserar den historiska rörelsen befriar man det revolutionära medvetandet från de fantomer som har hemsökt det; revolutionen av vardagslivet står ansikte mot ansikte med de väldiga uppgifter som den måste fullfölja. Både revolutionen och det liv den utropar måste uppfinnas på nytt. Om den revolutionära uppgiften i grunden förblir densamma: klassamhällets avskaffande, så beror det på att de villkor som framskapar den ingenstädes har förändrats. Vi måste börja om på nytt med en radikalism och en helgjuten teori påbyggd med erfarenheten från de misslyckanden som dess tidigare bärare gjort, om vi ska undvika att dess fragmentariska genomförande leder till en ny uppdelning i samhället.

Kampen mellan de maktägande och det nya proletariatet kan bara röra sig om helheten. Den framtida revolutionära rörelsen måste inom sig avskaffa allt som tenderar att skapa sådana alienerade produkter som marknadssamhället (9). Inom den måste samtidigt rymmas en levande kritik och den negation som rymmer de element som krävs för att göra en vidareutveckling möjlig. Som Lukács väl insåg (fast han ville anbringa sin kunskap på ett parti som inte var den värdig, bolsjevikerna) är den revolutionära organisationen det nödvändiga mellanledet mellan teorin och praktiken, mellan människan och historien, mellan massan av arbetare och proletariatet såsom klass. De teoretiska tendenserna och skillnaderna måste omedelbart omvandlas till en organisationsfråga om de vill visa vägen till ett förverkligande. Frågan om organisationen kommer att vara den nya revolutionära rörelsens slutliga dom, den tribun inför vilken man ska bedöma sammanhanget hos dess väsentliga uppgift: det internationella förverkligandet av arbetarrådens absoluta makt, sådan den har skisserats av erfarenheterna från de proletära revolutionerna under detta århundrade. En sådan organisation måste i främsta rummet sätta en radikal kritik av allt som utgör grunden för det samhälle den bekämpar: marknadsproduktionen, ideologin i alla dess förklädnader, staten och de söndringar den framtvingar.

Klyftan mellan teori och praktik har varit den klippa mot vilken den gamla revolutionära rörelsen strandat. Bara de högsta ögonblicken i de revolutionära striderna har överbryggat denna klyfta och funnit sitt sanna väsen. Ingen organisation har hittills kommit förbi denna klippa. Ideologin, så "revolutionär" den än kan vara, står alltid till herrarnas tjänst, den är den larmsignal som avslöjar den förklädde fienden. Därför måste kritiken av ideologin i sista instans vara det centrala problemet för en revolutionär organisation. Bara en alienerad värld frambringar lögner, och dessa kan inte återuppstå bland dem som gör anspråk på att hysa sanningen om samhället utan att deras organisation själv förvandlas till en ännu värre lögn i ett i grunden lögnaktigt samhälle.

Den revolutionära organisation som avser att förverkliga arbetarrådens internationella makt bör vara den miljö där alla positiva sidor av detta maktinnehav tar sin form. Den måste också föra en strid på liv och död mot den leninistiska organisationsteorin. Redan 1905 års revolution och ryska arbetares spontana organisering av sovjeter innebar en kritik i handling (10) gentemot denna ödesdigra teori. Men den bolsjevikiska rörelsen motstod tron på att arbetarnas spontana aktivitet kunde leda till något annat än ett "fackligt" medvetande och var oförmögen att gripa "helheten". Det var det samma som att hugga huvudet av proletariatet för att partiet skulle kunna ta ledningen av Revolutionen. Man kan inte lika obarmhärtigt som Lenin förneka proletariatets historiska förmåga att frigöra sig på egen hand utan att bestrida dess förmåga att helt och hållet förvalta det framtida samhället. I ett sådant perspektiv betydde slagordet "all makt åt sovjeterna" inget annat än partiets erövring av dessa och installerandet av en partiets stat i stället för den "stat" som slagits sönder av det beväpnade proletariatet.

Det är emellertid detta slagord som måste återupprepas med en radikalare mening och frigöras från bolsjevikernas baktankar. Proletariatet kan inte ge sig in i revolutionens vågspel utom för att vinna hela världen, annars är det intet. Den enda formen för dess makt, den allmänna självstyrelsen, kan inte delas med någon annan makt. Eftersom den innebär en faktisk upplösning av all makt, kan den inte tåla någon begränsning (varken geografisk eller annan). Varje kompromiss den går med på innebär att den säljer taskorna åt räven. "Självstyrelsen måste på en och samma gång vara den aktuella kampens medel och mål. Den är inte bara spelets insats utan också dess riktiga utformning. Den utgör sitt eget råmaterial och sin egen förutsättning."(11)

Allas samlade kritik är garantin för den revolutionära rörelsens sammanhållning och konsekvens. Att tolerera förekomsten av ett förtryckssystem (exempelvis därför att det bär "revolutionens" avlagda kläder) någonstans på jorden är att erkänna förtryckets legitimitet. På samma sätt är det om man accepterar främlingsskapet inom något avsnitt av samhällslivet. I så fall erkänner man all reifikations oundviklighet. Det räcker inte att vara för rådens abstrakta makt utan man måste också visa på dess konkreta innebörd: marknadsproduktionens undertryckande och följaktligen även proletariatets. Marknadens logik är den springande punkten i det nuvarande samhället. Den är grunden för den totala självregleringen i dessa samhällen, som kan jämföras med pussel där bitarna, hur olika de än förefaller, egentligen är utbytbara. Varufetischismen är det yttersta hindret för en total frigörelse, för en fri livsform. I marknadssamhället har arbetet inte ett efter fritt val bestämt mål, utan av direktiv från yttre krafter. Om de ekonomiska lagarna tycks bli naturlagar av ett särskilt slag så beror det på att deras makt enbart vilar på "frånvaron av medvetande hos dem som är underkastade lagarna".

Marknadsproduktionens princip är förlusten av jaget i den kaotiska och omedvetna skapelsen av en värld som helt sluppit undan sina skapares kontroll. Den radikalt revolutionära kärnan i den allmänna självstyrelsen är däremot den medvetna dirigeringen av hela existensen under allas gemensamma medverkan. En självstyrelse i det alienerade samhället skulle bara göra människorna till programmerare av sitt eget överlevande: cirkelns kvadratur. Arbetarrådens uppgift blir alltså inte den existerande världens självstyrelse utan dess kvalitativa omvandling: det konkreta övervinnandet av varorna (i form av en väldig omväg av produktionen via människan själv).

Detta övervinnande medför naturligtvis att arbetet ska undertryckas och ersättas med ett nytt slag av fri aktivitet, dvs avskaffandet av en av de grundläggande klyftorna i det moderna samhället, den mellan ett alltmera reifierat arbete och en passivt konsumerad fritid. Det är arbetet självt som vi idag måste ta itu med. Långt ifrån att vara en utopi är dess undertryckande det främsta villkoret för ett verkligt övervinnande av marknadssamhället, för ett avskaffande - i vars och ens dagliga liv - av åtskillnaded mellan "fritid" och "arbetstid", begrepp som är sidor hos ett alienerat liv, i vilket den inre motsättningen mellan bruksvärde och bytesvärde avspeglar sig i det oändliga. Det är först utan denna motsättning som människorna av sin verksamhet kan göra ett föremål för sin vilja och sitt medvetande och kunna betrakta sig i ett samhälle som de själva har skapat. Arbetarrådens demokrati är lösningen på all nuvarande splittring. Den "omöjliggör allt som existerar utanför individerna".

Det revolutionära målet måste alltså vara människornas medvetna herravälde över den historia som de skapar. Den moderna historien är, liksom all förfluten, produkten av en social praxis, det - omedvetna - resultatet av alla mänskliga handlingar. Under sin period av totalitär dominans har kapitalismen frambragt sin nya religion: skådespelet. Skådespelet är det jordiska förverkligandet av ideologin. Aldrig har historien som nu marscherat på huvudet. "Och i likhet med religionskritiken är idag kritiken av skådespelet den främsta förutsättningen för varje kritik." (12)

Revolutionen är ett problem som historien uppställer för mänskligheten. Den allt storslagnare ansamlingen av materiella och tekniska medel har ingen annan motsvarighet än allas allt djupare otillfredsställelse. Borgarklassen och dess arvtagare i öst, byråkratin, kan inte tillgodogöra sig denna utveckling, som kommer att vara grunden för framtidens poesi, just därför att båda arbetar på att upprätthålla den gamla ordningen. De äger på sin höjd hemligheten till dess polisiära användning. Det enda de åstadkommer är att ackumulera kapital och därmed proletariat. Proletären är den som inte har någon makt att förfoga över sitt eget liv och som är medveten om det. Det nya proletariatets historiska möjlighet är att vara den konsekventa arvtagaren till den borgerliga världens omätliga rikedomar, att i sant mänsklig anda förändra och överskrida erövringen av naturen och av sin egen natur. Detta förverkligande av människans natur kan inte ha någon annan innebörd än en tillfresställelse utan gränser och ett obegränsat mångfaldigande av de verkliga behov som skådespelet tränger tillbaka till avlägsna zoner i det revolutionära undermedvetna och som det endast kan förverkliga i reklamens spöklika drömvärld. De verkliga behovens förverkligande, dvs avskaffandet av alla pseudobehov och -önskningar som det dagligen skapar för att behålla sin makt, kan endast ske genom varuskådespelets fullständiga förintelse.

Den moderna historien kan inte frigöras och dess otaliga resultat kan inte fritt användas annat än av de krafter som den undertrycker: arbetarna utan makt över produktionens villkor, mening och resultat. Liksom proletariatet redan under 1800-talet var filosofins arvtagare har det nu blivit arvtagare till den moderna konsten och den första medvetna kritiken av vardagslivet. Det kan inte avskaffa sig självt utan att samtidigt förverkliga konsten och filosofin. Att omvandla världen och förändra livet är för det en enda och gemensam sak, oskiljaktiga fältrop som beledsagar dess avskaffande som klass, det nuvarande (av knappheten styrda) samhällets upplösning och det slutliga tillträdet till frihetens rike. En radikal kritik och ett fritt omskapande av alla beteenden och värden som påtvingats av en alienerad verklighet utgör dess maximala program, och den befriade skaparlusten under uppbyggandet av alla livets tillfällen och händelser är den enda poesi den kan erkänna. En poesi diktad av alla, den revolutionära festens början. De proletära revolutionerna kommer att vara fester eller inte alls, ty det liv de förebådar är självt skapat i festens tecken. Leken är denna fests yttersta konsekvens, att leva utan dödtid och njuta utan hinder är de enda regler den kan erkänna.