Menyn Startsidan


S i t u a t i o n i s t e r n a

och nya kampformer inom konst och politik


Ur utställningskatalogen till "Destruktion af RSG-6", Galleri EXI, Hunderupsvej 78, Odense,  juni 1963


Debord Den situationistiska rörelsen framträder på en och samma gång som ett konstnärligt avantgarde, en experimentell utforskning av möjligheten till ett fritt skapande av vardagslivet, och som ett teoretiskt och praktiskt bidrag till förberedelserna inför en ny revolutionär anstormning. Varje väsentligt skapande i kulturen, liksom varje kvalitativ förändring av samhället, hänger i fortsättningen på att en sådan enhetlig hållning når framgång.

Över hela jorden är det samma alienerade samhälle som härskar med sin totalitära kontroll och sin passiva skådespelsmässiga konsumtion – även om det förekommer vissa variationer i den ideologiska och juridiska förklädnaden. Det går inte att förstå hur detta samhälle hänger ihop utan en helhetskritik som som upplyses av helt andra planer på en befriad kreativitet, planer som går ut på att alla människor ska bli herrar över sin egen historia, på alla nivåer.


Lyft fram radikalismen

Att i vår tid tillämpa dessa planer och denna kritik, som är oskiljaktiga (båda visar på varandra), innebär att man genast återupptar hela den radikalism, vars bärare har varit arbetarrörelsen, den moderna konsten och poesin, tänkandet vid tiden för filosofins upphävande, från Hegel till Nietzsche. För att kunna göra detta måste man först och främst i hela dess vidd, och utan att klamra sig fast vid några trösterika vanföreställningar, inse att hela det revolutionära projektet har misslyckats under första tredjedelen av detta århundrade, och att det i varje del av världen – liksom på livets alla områden – officiellt har ersatts av ett förljuget krimskrams som bara döljer och upprätthåller den gamla ordningen.

Att på detta sätt återuppta radikalismen ställer naturligtvis också krav på en avsevärd fördjupning av de tidigare försöken till befrielse. Upplevelsen av att de varit isolerade och begränsade, och att de omvandlats till en allomfattande mystifikation, leder till en bättre förståelse av sammanhanget hos den värld som ska förändras. Utifrån ett återfunnet sammanhang kan man rädda många partiella undersökningar som utförts i det nyss förflutna, och som på så vis kan komma till sin rätt. Förnimmelsen av det omvändbara sammanhanget hos denna värld – sådan som den är och sådan som den kunde vara – avslöjar att varje halvmesyr är bedräglig, och att det alltid rör sig om halvmesyrer så snart det förhärskande samhällets sätt att fungera – med sin hierarki och med sin specialisering, och med de vanor och den smak de medför – återuppstår bland just de krafter som förkastar det bestående.

Vidare har världens materiella utveckling accelererat. Den samlar ständigt fler möjligheter på hög. Men samhällsledningens specialister, i sin egenskap av passivitetens väktare, tvingas nonchalera hur man utnyttjar dem. Denna utveckling dämmer upp ett allmänt missnöje samtidigt som den ökar på de dödliga faror som man inte kan bortse ifrån men som de specialiserade ledarna i längden inte är kapabla att kontrollera.


Överskrid konsten

I och med att situationisterna placerar överskridandet av konsten i ett sådant perspektiv, står det klart att när vi talar om en förening av konst och politik betyder detta absolut inte att vi skulle förespråka att konsten på något vis skulle underkastas politiken. För oss, liksom för alla andra som börjar betrakta denna epok på ett avmystifierat sätt, har det inte funnits någon modern konst sedan slutet av trettiotalet, liksom det ingenstans har funnits någon etablerad revolutionär politik sedan dess. Att de återkommer i dag kan bara innebära att de överskrids, det vill säga att deras mest fundamentala anspråk förverkligas.

Den nya samhällskritik som situationisterna talar om uppstår nu överallt. I de vida områden av icke-kommunikation och isolering som den nuvarande ordningen organiserar, ljuder plötsligt signaler från ett land till ett annat, från en kontinent till en annan, genom skandaler av ett nytt slag – utbytet har redan startat.


Nya revolutionära åtbörder

För avantgardet gäller det att överallt förbinda dessa erfarenheter och dessa människor med varandra, och att samtidigt smälta samman grundvalen för deras strävanden till ett enda sammanhang. Det anstår på oss att uppmärksamma, förklara och vidareutveckla denna den kommande revolutionära epokens första åtbörder. De känns igen på att de i sig förenar nya kampformer och ett nytt innehåll, manifest eller latent, i en kritik av världen som den ser ut. Det förhärskande samhället, som skryter så med sin ständiga modernisering, kommer att få se med vem det har att göra, ty äntligen har det givit upphov till en moderniserad negation.

Lika noga som vi har varit med att förhindra att ambitiösa intellektuella eller konstnärer som inte är kababla att riktigt förstå oss nästlar sig in i den situationistiska rörelsen, och med att avslöja och förkasta diverse falsifikat, av vilka den nashistiska förmenta "situationismen" är det senaste exemplet, lika beslutsamma är vi att erkänna de nya radikala åtbördernas upphovsmän som situationister, att stödja dem och att aldrig förneka dem, trots att många av dem ännu inte är fullt medvetna utan bara är på väg mot sammanhanget i dagens revolutionära program.


Konstkupp i Caracas

Låt oss begränsa oss till några exempel på handlingar som vi stöder helt och fullt. Den 16 januari anföll beväpnade revolutionära studenter en utställning av fransk konst i Caracas och förde bort fem tavlor som de genast erbjöd i utbyte mot politiska fångar. Ordningsmakten lyckades återta målningarna trots att Winston Bermudes, Luis Monselve och Gladys Troconis försvarade sig genom att öppna eld. Några dagar senare kastade andra kamrater ett par bomber mot den lastbil i vilken polisen transporterade tavlorna, tyvärr utan att förstöra den. Här ser vi ett påtagligt exemplariskt förhållningssätt till konst ur det förgångna, att åter sätta den på spel i tillvaron och ta vara på det verkligt betydelsefulla den äger. Efter Gauguins ("Jag har velat hävda rätten att våga allt") och Van Goghs död har deras verk, som nu har erövrats av fienden, förmodligen aldrig erhållit en uppskattning från den kulturella världen som så överensstämmer med deras egen anda som denna händelse i Venezuela. Under resningen i Dresden 1849 föreslog Bakunin att man skulle placera målningar från museet på en barrikad vid infarten till staden, för att se om inte de anfallande trupperna skulle dra sig för att skjuta. Händelsen i Caracas återknyter alltså till en av höjdpunkterna i förra seklets revolutionära uppsving, samtidigt som den i ett slag går mycket längre.


Bomber i Danmark

Minst lika inspirerade tycks oss de danska kamrater som i sin aktion mot resebyråer som arrangerar turistresor till Spanien under de senaste veckorna tagit till brandbomber, liksom de underjordiska radiosändningar som här propagerar mot kärnvapenrustning. Det är mycket uppmuntrande att det inom ramen för den bekväma och trista "socialiserade" kapitalismen i de skandinaviska länderna dyker upp människor som med våld avslöjar sidor av det andra våld som ligger till grund för denna "humaniserade" ordning med sitt informationsmonopol, till exempel, och sin i fritid och turism organiserade alienation. Av den hemska motgång man är tvungen att svälja så snart man accepterar den bekväma tristessen följer inte bara att denna fred inte har något med liv att göra utan också att den grundar sig på hot om en död i kärnvapenkrig, inte bara att den organiserade turismen är ett bedrövligt skådespel som breder ut sig över de länder man färdas genom, utan också att verkligheten i de länder som sålunda omformats till ett neutralt skådespel inte är något annat än Francos polis.


Sabotage i England

Till slut har vi de engelska kamrater, vars aktion i april avslöjade planerna på och placeringen av ett "Regional Shelter of Government – 6". (Ett hemligt bergrum för regeringen som till slut vattenfylldes av demonstranter. Ö.a.) De har äran av att ha påvisat vilken nivå statsmakten redan nu har uppnått i sin fysiska planering: att den kan upprätta en mycket avancerad totalitär ledningsfunktion som inte är tänkt att användas enbart i krig. Det ständiga hotet om ett kärnvapenkrig tjänar framför allt, både i Öst och i Väst, till att hålla massorna i lydnad och till att tjäna som skydd för makten; till att förstärka det psykologiska och materiella försvaret av de härskande klassernas makt. Den moderna urbanismen i övrigt präglas av samma uppgift. Redan i april 1962 skrev vi i nummer sju av situationisternas franskspråkiga tidskrift, internationale situationniste, apropå de individuella skyddsrum som utvecklats i USA under det föregående året: "Men som i allt lurendrejeri är skyddet här bara en förevändning. Skyddsrummens uppgift är att mäta – och därmed förstärka – befolkningens undergivenhet och manipulera denna undergivenhet på ett sätt som är fördelaktigt för det förhärskande samhället. Skyddsrummet, som exempel på en ny vara att konsumera i överflödssamhället, visar tydligare än någon tidigare vara att människan kan fås att arbeta för att tillfredsställa behov som är ytterligt konstgjorda, behov som helt klart förblir behov utan att ha varit önskningar. De bostadsområden som nu växer fram är väsentligen inte skilda från skyddsrumsarkitekturen. De representerar bara en lägre nivå av denna, samtidigt som släktskapen är slående Den koncentrationslägerliknande omgivningen är bara det normala tillståndet hos ett samhälle i vardande vars underjordiska variant är en patologisk överdrift. Och denna sjukdom är mycket avslöjande för vad som menas med hälsa." (se: Nersövningens geopolitik. Ö.a.)

Engelsmännen kommer här med ett avgörande bidrag till studiet av denna sjukdom, och därmed också till studiet av det "normala" samhället. Detta studium går hand i hand med en kamp som inte har dragit sig för att bryta mot gamla nationalistiska tabun mot "förräderi", genom att den har avslöjat en hemlighet som är väsentlig för maktens friktionsfria gång i det moderna samhället bakom den kompakta ridå som dess inflation i "information" utgör. Trots polisens ansträngningar, och trots talrika arresteringar, utvidgades sabotaget senare till att man med överrumpling trängde in i hemliga staber som låg isolerade på landsbygden (där vissa ansvariga med våld ställdes upp till fotografering) och till att man systematiskt blockerade ett fyrtiotal telefonlinjer till den brittiska säkerhetstjänsten genom att ringa de topphemliga nummer som man spridit ut. (T.ex. "Abbey 1255, fråga efter Chaplin." Ö.a.)


Konstnärligt skapande

Med manifestationen "Destruktion af RSG-6" i Danmark vill vi hylla, och utvidga, detta det första angreppet på den förhärskande förvaltningen av det samhälleliga rummet. Vi avser inte bara att sprida denna kamp internationellt, utan även till en annan front: den konstnärliga sidan av samma globala kamp.

Det kulturella skapande som man kan kalla situationistiskt tog sin början med planerna på en unitär urbanism och på att skapa situationer i livet. Att förverkliga dessa är oskiljaktigt från den rörelses historia som går att förverkliga samtliga de revolutionära möjligheter som nu ligger slumrande i samhället. I den aktuella aktionen, som måste äga rum inom ramar som vi tänker spränga, är det ändå möjligt att skapa en kritisk konst med existerande kulturella uttrycksmedel, från film till måleri – nämligen så som situationisterna har formulerat det i teorin om détournement. Kritisk till sitt innehåll, måste denna konst genom sin form också innebära en kritik mot sig själv. Den är kommunikation som väl känner den etablerade kommunikationens begränsningar som specialiserat område, och som "nu går att innehålla sin egen kritik".

Utgående från RSG-6 har vi som första anhalt ställt i ordning ett utrymme som liknar ett atomskyddsrum och som ska stämma till eftertanke. Därefter träder man in i en avdelning som konsekvent förkastar tanken på att sådana inrättningar skulle vara nödvändiga. Måleri är här den konstart vi använder på ett kritiskt sätt.


Reaktionär nydadaism

Den revolutionära roll som den moderna konsten – som kulminerade med dadaismen – har spelat består i att den har raserat alla konventioner inom konst, språk och beteende. Eftersom det som konsten och filosofin har förstört uppenbarligen inte sopats ut ur tidningar och kyrkor, och eftersom vapnens kritik inte har följt med i vissa framsteg som kritikens vapen har gjort, har dadaismen själv blivit upptagen som kulturell genre och dess form förvanskats till reaktionär underhållning av nydadaister som gör karriär genom att ha tillägnat sig en stil som uppfanns före 1920, utnyttja alla omåttligt uppblåsta detaljer, och låta denna "stil" mana till underkastelse inför, och tjäna som dekoration åt, vår värld.

Den sanning av förkastande som den moderna konsten rymmer har emellertid alltid varit en negation som bekräftats av själva det samhälle där den verkar. När den nazistiske ambassadören Otto Abetz i Paris 1937 frågade Picasso framför dennes tavla Guernica "Är det ni som gjort den här?" svarade Picasso helt korrekt: "Nej, det är ni."

Det förkastande, men också den svarta humor, som är så typiskt för modern konst och poesi efter erfarenheterna av första världskriget, förtjänar sannerligen att återupptas inför skådespelet om det tredje världskriget, det skådespel vi lever i. Medan nydadaisterna talar om att fylla Marcel Duchamps tidigare skulpturala vägran med (estetisk) positivitet, är vi på det klara med att det enda positiva som världen kan ge oss i dag bara kan fylla de tillåtna uttrycksformerna med en negativitet som på den omvägen etablerar den enda konst som är representativ för vår tid. Situationisterna vet att det verkligt positiva kommer från annat håll, och att negativiteten från och med nu medverkar därtill.

Utställda arbeten

Bortom all upptagenhet av det bildmässiga, och – som vi hoppas – bortom allt som kan påminna om underkastelse inför någon sedan länge eller nyss föråldrad form av skönhet, har vi här gjort några utkast till fullständigt precisa uttryck.

De "direktiv" som man kan läsa på tomma dukar eller detournerade abstrakta målerier ska betraktas som slagord som står att läsa på väggarna. Titlar i form av politiska proklamationer har naturligtvis samma avsikt att förlöjliga och vända uppochner på den pretentiösa intighet som är på modet och som söker etablera sig med hjälp av ett måleri bestående av okommunicerbara "rena tecken".

De "termonukleära kartografierna" överträffar i ett enda slag de mödosamma försöken till "ny gestaltning" som pågår inom målarkonsten, genom att de förenar action-paintings friaste metoder med en återgivning – som kan göra anspråk på att vara fullständigt realistiska – av olika områden på jorden vid olika tidpunkter efter tredje världskrigets utbrott.

Serien av "segrar" handlar om (genom att kombinera den största ultra-moderna fräckhet med den minutiösa realismen hos en Horace Vernet) att med bataljmålningar (dock i motsats till Georges Mathieu och den reaktionära ideologiska omkastning som han grundar sina ynkliga skandaler på) förnya den omstörtning med vilken vi här korrigerar historien till något bättre, mer revolutionärt och mer lyckat än den har varit. "Segrarna" är en fortsättning på det totalt optimistiska detournement med vilket Lautréamont hade fräckheten att förneka riktigheten av olyckans och dess logiks alla framträdelser: "Jag accepterar inte det onda. Människan är perfekt. Själen kan inte förtappas. Det går framåt ... Hittills har man skildrat olyckan bara för att inge skräck och medlidande. Jag har skildrat lyckan för att väcka deras motsats ... Lika väl som mina vänner inte kan dö, har jag inte heller talat om döden."

Juni 1963, Guy Debord



mars 2005    anti©

Appendix: Utställda arbeten Menyn Startsidan