Kamrater!

Sammanbrottet för den föreställning om revolutionen som den internationella kommunistiska rörelsen presenterat inträffar fyrtio år efter det att den revolutionära rörelsen själv har brutit samman. Denna tid, som erövrats av den byråkratiska lögn som tillkommit ovanpå den permanenta, borgerliga lögnen, är förlorad tid för revolutionen. Den moderna världens historia fullföljer sin revolutionära kurs, fast omedvetet eller med ett falskt medvetande. Överallt uppstår sociala sammanstötningar, men ingenstans avskaffas den gamla ordningen, inte ens inom de krafter som ifrågasätter den. Överallt kritiseras och förkastas den gamla världens ideologier, men aldrig att "den verkliga rörelse som avskaffar de förhärskande villkoren" gör sig fri från varje "ideologi" i Marx' mening: de föreställningar som tjänar någon härskare. Överallt revolutionärer men ingenstans revolution.

Sammanbrottet för Ben Bellas föreställning om en algerisk halvrevolution understryker denna allmänna bankrutt. Ben Bellas ytliga makt representerade en stelnad jämvikt mellan å ena sidan de algeriska arbetarnas strävan efter att förvalta samhället i dess helhet och å andra sidan den borgerliga byråkrati som växt fram inom statens hägn. Men under denna officiella jämvikt hade revolutionen ingen möjlighet att förverkliga sina mål: den hade redan hamnat på museum, medan de som förfogade över staten, mörkade av Ben Bella, också besatt all makt: från den grundläggande förtrycksapparat som armén utgör till möjligheten att kasta av sig sin mask, dvs Ben Bella. Två dagar före kuppen förenade Ben Bella i Sidi Bel Abbès det förhatliga med det löjliga genom att deklarera att Algeriet var "mer enat än någonsin." Nu har han slutat servera folket lögner, omständigheterna talar för sig själva. Ben Bella föll som han härskat, i ensamhet och genom konspiration, genom en palatsrevolution. Han avlägsnades av de människor med vilka han gjort sitt inträde: Boumediennes armé hade öppnat vägen till Alger för honom i september 1962. Ben Bella hade emellertid lagfäst den revolutionära landvinning som byråkratin ännu inte hunnit undertrycka: självförvaltningen. De krafter som dolde sig bakom hans "muslimske broder" Boumedienne hade ett klart mål: att avskaffa självförvaltningen. En blandning av västerländsk, teknokratisk jargong och styrkt, islamiskt moralpatos utmärker den nya regimens politik i deklarationen av den 19 juni: "att komma tillrätta med den allmänna nedgång som kommer till uttryck i låg produktivitet, sjunkande räntabilitet och en oroande brist på investeringar", "att ta hänsyn till vår tro och vår övertygelse och vårt folks hundraåriga traditioner och moraliska värderingar."

Den uppseendeväckande acceleration som den praktiska avmystifieringen har genomgått måste nu leda till att den revolutionära teorins historia accelererar. Överallt är det samma samhälle som härskar: det som utmärks av alienation, av totalitär kontroll (än är det sociologen som går i täten, än är det polisen) och av spektakulär konsumtion (bilar, prylar eller den vördade ledarens utsagor), trots skillnader i ideologisk och juridisk förklädnad. Man kan inte förstå sammanhanget hos detta samhälle utan en total kritik i belysning av lössläppt kreativitet och människors strävan att göra sig till herrar över sin egen historia på alla nivåer. Detta är kravet i handling hos alla proletära revolutioner, ett krav som hittills alltid har besegrats av maktspecialister som tagit hand om revolutionerna och gjort dem till sin privategendom.

Att i vår tid återupprätta detta projekt och denna kritik, som är oskiljaktiga (båda belyser varandra), det innebär att omedelbart återuppliva den radikalism som bar upp arbetarrörelsen, poesin och den moderna västerländska konsten (som en inledning till ett experimentellt utforskande av möjligheterna att fritt skapa det egna vardagslivet), tänkandet vid tiden för filosofins överskridande och förverkligande (Hegel, Feuerbach, Marx), frihetskampen alltifrån Mexiko 1910 till Kongo idag. För att åstadkomma detta krävs framför allt att man inser att hela det revolutionära projektet besegrades under första tredjedelen av det här århundradet, att man inser detta i hela dess vidd utan att ta sin tillflykt till någon trösterik illusion, och att det i varje del av världen och på alla livets områden officiellt har ersatts av lögnaktigt krimskrams som döljer och förskönar den gamla ordningen. Den statsbyråkratiska kapitalismens herravälde över arbetarna är socialismens motsats, det är denna sanning trotskisterna vägrat se i vitögat. Socialismen finns där arbetarna själva direkt styr hela samhället; den existerar således varken i Ryssland eller Kina eller någon annanstans. De ryska och kinesiska revolutionerna besegrades inifrån. De förser idag det västerländska proletariatet och folken i tredje världen med en falsk modell som i verkligheten balanserar den borgerliga kapitalismens makt: imperialismen.

Att återuppväcka radikalismen innebär naturligtvis också att de gamla befrielseförsöken fördjupas avsevärt. Upplevelsen av deras ofullgångenhet i isolering eller att de vänts till global mystifiering leder till en bättre förståelse av sammanhanget hos den värld som skall omskapas. Och så snart man återfunnit sammanhanget kan mycket av den partiella forskning som ägt rum i det närmast förflutna räddas och bekräftas (psykoanalysens befriande innehåll kan t.ex. varken förstås eller förverkligas utanför kampen att avskaffa varje förtryck). Att uppfatta detta reversibla sammanhang hos världen, sådant det är och sådant det kunde vara, innebär att inse det förrädiska hos varje halvmesyr. Och att så snart den förhärskande samhällsmodellen (med sina hierarkiska kategorier och specialiseringar, sina vanor och sin smak) uppstår inom de krafter som förkastar den, innebär detta en halvmesyr.

För övrigt accelererar världens materiella utveckling. Den ackumulerar hela tiden alltfler kraftfulla möjligheter, som samhällsledningens specialister - i sin roll som passivitetens väktare - tvingas avstå från att använda. Denna utveckling ackumulerar samtidigt ett allmänt missnöje och dödliga faror, som dessa specialiserade ledare inte är kapabla att kontrollera i längden. Underutvecklingen är ett problem som måste lösas på en världsskala framför allt genom en revolutionär kontroll av produktivkrafternas irrationella överutveckling som äger rum inom ramen för olika kapitalistiska rationaliseringar. Tredje världens revolutionära rörelser kan själva inte nå framgång annat än genom ett klarsynt bidrag till världsrevolutionen. Utveckling får inte bestå i en kapplöpning för att hinna ifatt den kapitalistiska reifikationen, utan i att alla verkliga behov tillfredsställs som en förutsättning för att de mänskliga förmågorna ska kunna utvecklas.

Den nya revolutionära teorin måste vara i takt med verkligheten, dvs vara i jämnhöjd med den revolutionära praxis som blossar upp här och där men som fortfarande är partiell, bristfällig och utan sammanhängande, globalt perspektiv. Vårt språk, som kan förefalla fantastiskt, är i själva verket det verkliga livets språk. Historien upphör aldrig att demonstrera det, och ständigt allt kraftfullare. Om det som ligger nära till hands hos denna historia inte är lika välkänt, är det för att det verkliga livet bara framstår i en fantastisk form, i en inverterad bild som världens moderna skådespel påtvingar det. I skådespelet beskrivs hela livet - och tom föreställningen om de föregivna revolutionerna - med maktens lögnaktiga språk och silas genom dess maskineri. Skådespelet är religionens jordiska arvtagare, kapitalismens opium i ett "överflödssamhälle" av varor, den illusion som är det som man faktiskt konsumerar i "konsumtionssamhället".

Mot det revolutionära förkastandets sporadiska explosioner svarar en internationell organisering av förtrycket med global arbetsfördelning. Vart och ett av blocken eller dess delar svarar inom sitt område för allas dåsiga sömn och upprätthåller en ordning som i grunden förblir densamma. Detta permanenta förtryck sträcker sig från rent militära operationer till den mer eller mindre fulländade förljugenhet som varje konstituerad makt idag utövar: "sanningen är revolutionär" (Gramsci) och alla existerande regeringar - även de som uppstått ur de mest radikala befrielserörelser - vilar på lögner, inåt och utåt. Det är just detta förtryck som utgör den mest högljudda bekräftelsen av våra hypoteser. Dagens revolutionära försök har att bryta de falska föreställningarnas bojor som pålagts av de härskande lögnernas "fredliga samexistens." Därför uppstår de i isolering: antingen i en begränsad del av världen eller kring ett begränsat avsnitt av förkastandet. De angriper bara förtryckets mest uppenbara yttringar och slåss bara för snävast möjliga definition av friheten. Därför möts de av ett maximum av förtryck och smädelser (man anklagar dem för att vilja störta den rådande ordningen till förmån för någon av dess existerande varianter) och ett minimum av stöd. Ju mer svåruppnådd deras seger, desto lättare tas den i beslag av nya förtryckare. De kommande revolutionerna kan aldrig få världens stöd med mindre än att de attackerar världen i dess helhet. De svarta amerikanernas frihetsrörelse ifrågasätter - om den konsekvent tar sig själv på allvar - den moderna kapitalismens alla motsägelser. Den rörelse för enhet och socialism som dragit med sig de arabiska folken har uppnått vissa segrar över den klassiska kolonialismen. Men det blir allt mer uppenbart att den måste skaka av sig Islam som är en uttalat kontrarevolutionär kraft liksom alla andra religiösa ideologier; den måste erkänna det kurdiska folkets frihet; den måste göra sig av med den palestinska förevändningen som rättfärdigar den härskande politiken i arabstaterna, eftersom denna framför allt tagit till uppgift att förgöra staten Israel och därmed rättfärdigat sig själv i evighet eftersom det är en omöjlig uppgift. Det är endast en av araberna förverkligad revolutionär samhällsmodell som kan upplösa den israeliska statens förtryckarmakt. På samma sätt som en framgångsrik revolutionär samhällsmodell skulle markera slutet för den huvudsakligen skenbara konflikten mellan Öst och Väst, skulle den också avskaffa konflikten mellan Israel och arabstaterna som bara är en obetydlig reproduktion av den förra. Dagens revolutionära försök är utlämnade åt förtrycket, för det finns ingen existerande makt som har intresse av att stödja dem. Ingen den revolutionära internationalismens organisation existerar längre. Man betraktar passivt deras strider; FN:s pladdrande illusionister eller "progressiva" staters maktspecialister är de enda som ackompanjerar deras dödskamp. I Santo Domingo tog sig Förenta staternas trupper för att intervenera i ett främmande land för att stödja fascistiska militärer mot den "kennedistiske" Caamanos lagliga regering för att han inte skulle överflyglas av det folk han stod i begrepp att beväpna. Vilken makt i världen tillgrep åtgärder mot den amerikanska närvaron? Och i Kongo krossade belgiska fallskärmstrupper, FN:s expeditionsstyrkor och staten, på uppdrag av "Union Minière", 1960 den folkliga hänförelsen inför att erövra självständighet; de dödade Lumumba och M'Polo. 1964 slog belgiska fallskärmstrupper, amerikanska transportplan och legoknektar från Sydafrika, Europa och Kuba ner den andra muleliska upprorsvågen. Med vilken hjälp bidrog det föregivet "revolutionära Afrika"? Skulle inte tusen algeriska frivilliga, som segrat i ett mer omfattande krig, ha kunnat förhindra kuppen i Stanleyville? Men Algeriets folkliga armé hade för länge sedan ersatts av en klassisk armé uthyrd till Boumedienne, som hade andra planer. Framtidens revolutioner står inför uppgiften att begripa sig själva. De måste helt och hållet återskapa sitt eget språk och försvara sig mot varje återerövring som man förbereder mot dem. Gruvarbetarstrejken i Asturien, som är mer eller mindre permanent sedan 1962, och alla andra tecken till opposition, som förebådar frankismens fall, utstakar ingen oundviklig framtid för Spanien utan ett val: antingen den heliga förening av kyrkan, monarkisterna, "vänsterfalangisterna" och stalinisterna som förbereder en harmonisk anpassning av det post-frankistiska Spanien till den moderniserade kapitalismen, till Gemensamma marknaden; eller så återupptar man och fullbordar den revolution, som krossades av Franco och hans medbrottslingar i alla läger, och det å det mest radikala: socialismens mänskliga relationer förverkligades under några veckor i Barcelona 1936.

För den nya revolutionära strömningen gäller det att, överallt där den dyker upp, börja samla ihop de aktuella erfarenheterna av konfrontation och de människor som bär på dem. Det gäller att förena sådana grupper och på samma gång den sammanhängande grundvalen för deras projekt. De första yttringarna hos den kommande revolutionära epoken koncentrerar i sig ett nytt innehåll, manifest eller latent, hos kritiken av de existerande samhällena och nya kampformer, liksom de oöverträffade ögonblick hos den tidigare revolutionära historien som legat i träda kommer att uppstå som gengångare. Och det förhärskande samhället, som slår sig för bröstet med sin ständiga modernisering, kommer att springa på pumpen ty äntligen har det börjat frambringa sin moderniserade negation.

Leve de kamrater som brände koranen på Bagdads gator 1959!

Leve de ungerska arbetarråden som Röda armén krossade 1956!

Leve hamnarbetarna i Århus som förra året effektivt bojkottade det rasistiska Sydafrika trots juridiska repressalier från den socialdemokratiska regeringen och fackföreningsledningen!

Leve den japanska studentrörelsen "Zengakuren" som aktivt bekämpar kapitalismen och imperialismen lika väl som den bekämpar den föregivet kommunistiska byråkratin!

Leve arbetarmilisen som försvarade de nordöstra delarna av Santo Domingo City!

Leve de algeriska böndernas och arbetarnas självförvaltning! Valet står nu mellan militärbyråkratins diktatur och "den självförvaltande sektorns" diktatur utvidgad till hela produktionslivet och alla det samhälleliga livets områden.