elementärt program
från byrån för unitär urbanism

1. URBANISMENS INTIGHET OCH SKÅDESPELETS INTIGHET

     Urbanismen existerar inte: den är bara en "ideologi" i den mening Marx förstod ordet. Arkitekturen däremot är lika verklig som Coca-Cola: Den är en produkt i ideologisk förklädnad - men ändå verklig och tillfredsställer på ett falskt sätt ett falskt behov. Urbanismen är emellertid en rent skådespelsmässig ideologi på ungefär samma sätt som det reklamfyrverkeri som omger Coca-Cola. Den moderna kapitalismen, som reducerar hela det sociala livet till ett skådespel, förmår inte skänka oss något annat skådespel än vår egen alienation. Dess dröm om urbanismen är dess mästerverk.

2. STADSPLANERING SOM BETINGELSE OCH FALSKT DELTAGANDE

     Utvecklingen av stadsmiljön är den kapitalistiska dressyren av rummet. Den representerar valet av ett speciellt förverkligande av det möjliga och utesluter alla andra. Liksom estetiken, vars rörelse mot upplösning den kommer att följa, kan den betraktas som ett av kriminologin tämligen förbisett område. Vad som karaktäriserar den på "urbanismens" nivå i förhållande till dess rent arkitektoniska nivå är emellertid att den kräver samtycke från befolkningen som helhet för att utlösa de reflexer som denna byråkratiska produktion skapar betingelserna för.

     Hela denna utveckling framtvingas med hjälp av prat om dess nyttighet. Man döljer att hela betydelsen av denna användbarhet står i reifikationens tjänst. Den moderna kapitalismen avfärdar all kritik med det enkla argumentet att alla måste ha tak över huvudet, på samma sätt som att televisionen accepteras med motiveringen att alla har rätt till information och underhållning, vilket döljer det faktum att denna information, denna underhållning, detta sätt att bo inte är skapat för folket utan mot det och utan det.

     Hela stadsplaneringen kan bara uppfattas som ett sätt för samhället att bedriva publicitet och propaganda, dvs organiserandet av deltagande i något som det är omöjligt att delta i.

3. TRAFIKEN - DET VIKTIGASTE I STADSPLANERINGEN

     Trafiken är organiserandet av allas isolering. Som sådant är den det viktigaste problemet i moderna städer. Den är motsatsen till ett möte mellan människor; den förbrukar den energi som kunde använts för sådana möten eller för vilket annat slags deltagande som helst. Det omöjliga i att delta kompenseras i skådespelet. Skådespelet manifesterar sig både i hur man bor och i hur man reser (bostadens och ens speciella transportmedels status). För i själva verket bor man inte i en del av staden utan i dess maktstruktur. Man bor någonstans i hierarkin. I dess topp kan rangen mätas genom den utsträckning i vilken man reser. Makten objektifieras i skyldigheten att varje dag vara närvarande vid ett ökande antal platser (affärsluncher etc) som är belägna längre och längre ifrån varandra. Personerna på toppen av den moderna hierarkin kan karaktäriseras som människor som under en enda dag kan tänkas befinna sig i tre olika huvudstäder.

4. DISTANSERING INFÖR DET URBANA SKÅDESPELET

     Hela skådespelet, som strävar efter att integrera befolkningen, uppträder både som organisering av städer och som ett permanent informationsnät. Det är ett säkert ramverk som beskyddar de existerande levnadsvillkoren. Vår första uppgift är att göra det möjligt för människor att sluta identifiera sig med sin omgivning och med prefabricerade beteendemodeller. Detta går inte att skilja från möjligheten att återfinna sig själv i de första zoner som upprättas för mänsklig aktivitet. Folk kommer fortfarande att få finna sig i att acceptera de reifierade städerna men deras attityd till dem kan omedelbart ändras. Misstroendet måste spridas mot de luftkonditionerade och färgglada barnträdgårdar, som både i öst och i väst utgör de nya sovstäderna. Inte förrän folk vaknar upp kommer frågan om ett medvetet skapande av en urban miljö att bli aktuell.

5. DEN ODELBARA FRIHETEN

     Den samtida stadsplaneringens viktigaste resultat är att ha fått alla att glömma möjligheten av vad vi kallar unitär urbanism; dvs den levande kritik som uppstår ur hela vardagslivets spänningar, detta manipulerande med städer och deras invånare. Med en levande kritik menas upprättandet av baser för ett experimentellt liv: en sammanslutning av människor som vill skapa sina egna liv i härför utrustade områden. Dessa baser får inte reserveras för något slags "fritid" avskild från samhället. Ingen zon av tid och rum kan helt avskiljas. I själva verket existerar ett ständigt tryck mot de existerande "semesterreservaten" från världen i övrigt. Trycket kommer att utövas i motsatt riktning från de situationistiska baserna, som kommer att tjäna som brohuvuden för en invasion av hela vardagslivet. Den unitära urbanismen är motsatsen till varje slag av specialiserad aktivitet; och att erkänna en separat sfär av "urbanism" är det samma som att acceptera alla urbanismens lögner och alla lögner hela livet igenom.

     Urbanismen utlovar lycka och den kommer att dömas därefter. Samordning av konstnärliga och vetenskapliga förkastelsemedel måste leda till ett fullständigt förkastande av de existerande betingelserna.

6. INVASIONEN (DEN LÄNGSTA DAGEN)

     Fienden har redan ockuperat hela rummet. För sin egen del har den t.o.m. lagt under sig detta rums allra elementäraste regler (bortom lagstiftningen: geometrin). Framkomsten av en autentisk urbanism yttrar sig genom att det i ett antal områden skapas en frånvaro av denna ockupation. Här börjar vad vi kallar konstruktion. Den kan klargöras genom det av den moderna fysiken präglade begreppet "positivt tomrum". Att förverkliga friheten innebär i första hand att återerövra ett antal områden från en undertryckt planet ...

7. KLARLÄGGNING GENOM DÉTOURNEMENT

     Det elementära utövandet av den unitära urbanismens teori innebär en avskrivning av urbanismens hela teoretiska lögn, en omkastning som tjänar som vapen mot alienationen. I varje ögonblick måste vi försvara oss mot de lovsånger som skrivs av betingelsens skalder, vända uppochner på deras rytm ...

8. DIALOGENS BETINGELSER

     Det funktionella är det som är praktiskt. Och det enda som är praktiskt är lösningen på vårt fundamentala problem; vårt eget självförverkligande (vår flykt undan det system som isolerar oss). Enbart detta är nyttigt och användbart. Ingenting annat. Allt annat är bara smärre avvikelser från det sedvanliga, dess mystifiering ...

9. RÅMATERIAL OCH OMFORMNING

     Den situationistiska förstörelsen av de härskande betingelserna är på samma gång skapandet av situationer. Den innebär frigörelse av den outtömliga energi som stängts inne i ett förstelnat vardagsliv. I och med att den unitära urbanismen uppstår kommer den förhärskande stadsplaneringen, som framstår som en geologi av lögner, att ersättas med en försvarsteknik för frihetens ständigt hotade betigelser, med början i det ögonblick då individer - som ännu inte existerar som sådana - fritt börjar skapa sin egen historia ...

10. SLUTET PÅ BETINGELSERNAS FÖRHISTORISKA EPOK

     Vi påstår inte att människan måste vända tillbaka till något speciellt stadium innan betingelsen tog sin början - hon måste istället överskrida den. Vi har utvecklat en arkitektur och en urbanism som inte kan förverkligas annat än genom en revolution av vardagslivet, dvs att alla sätter sig i besittning av betingelsen, dess gränslösa utvidgning, dess fulländning ...

Attila KOTANYI, Raoul VANEIGEM